Fredag 25 Juni

Mount Rushmore (South Dakota) - Rapid City (South Dakota)

Vi lämnade campingen i rätt så god tid, runt 9-tiden på morgonen. Den stora attraktionen för denna midsommarafton var en tur genom ”Custer State Park”, och det var ditåt som färden först gick. Det låg inom samma område som Mount Rushmore, och det hette ”The Black Hills”. Vi kom dit på någon halvtimme. Det kostade 15 dollar att få åka in. Vi hade övervägt att köpa ett pass som skulle ge oss inträde till alla USAs nationalparker, för 88 dollar. En skäggig parkvakt upplyste oss dock om att det var skillnad på ”National Parks” och ”State Parks”. Alla ”National Parks” ingick om man köpte detta kort, dock inte ”State Parks”. Med tanke på detta kommer det förmodligen att bli billigare för oss att betala enskilt inträde vid varje park. 

I ”Custer State Park” finns det goda chanser att få syn på vilda djur. Parken huserar hjortar, prärieantiloper, bergsgetter, tjockhornsfår, prärievargar och sist men inte minst bisonoxar. Terrängen är varierad med allt ifrån berg och skogar till öppna grässlätter. Resturanger, informationscenter och campingplatser finns inom hela området. Parken är typisk amerikansk. Man kan njuta av det vackra sceneriet inifrån sin trucks bekvämlighet. I början såg det ganska mörkt ut. Även om landskapet var vackert hade vi bara sett några hjortar och sjaskiga tjockhornfår. Bufflarna lyste dock med sin frånvaro. En dam på ett informationscenter sade att de hade siktats längre fram i de öppnare markerna, så vi fortsatte helt enkelt att köra vidare. Bakom nästa kurva låg en stor, öppen grässlätt och där fanns en hel buffelhjord! Unika fototillfällen erbjöds nu, och alla utom mamma bröt mot reglerna om att inte närma sig de mäktiga djuren. Kanske inte något att rekommendera, men vad gör man inte för bra bilder? De här bisonoxarna verkade dock tämligen vana vid närgångna fotografer,vilket nog var tur. En fullvuxen buffeltjur väger nämligen lika mycket som en mindre bil, och de är inget att leka med.

Nöjda efter att ha fått se bufflarna lämnade vi ”Custer State Park”.

”Crazy Horse Memorial” är ett påbörjat monument tillägnat en indianhövding som hette just ”Crazy Horse”. Han var en stor krigare och respekterad av olika indianstammar. I likhet med ”Mount Rushmore” så ska det här bli en enorm skulptur uthuggen ur ett helt berg. Än så länge är bara indianhövdingens ansikte färdigt. Slutmålet är indianens hela överkropp samt delar av dennes häst. Statyn kommer att bli enorm, bara ansiktet är lika stort som Mount Rushmore. Arbetet har hållit på sedan 40-talet, och det går långsamt. Till skillnad från ”Mount Rushmore” så är ”Crazy Horse ” helt privatfinansierat. Även om regeringen erbjudit sig att finansiera projektet så håller skaparna fast vid att skulpturen ska drivas av privata medel. De vill inte att skattebetalarna ska behöva stå för kostnaderna. Inträdet för att få se indianansiktet är ganska dyrt, 27 dollar kostar det. Man får se det som en del av finansieringen av skulpturen. I det priset ingår visserligen inträdet till ett bra museum som ger mycket information om det liv som indianerna levde. Hela monumentet är en hyllning till alla olika indianstammar som en gång levde över hela USA.

 

Planen för natten var att åka tillbaka till Rapid City och sova utanför Wallmart. På väg tillbaka stannade vi vid en safaripark som hette”Bear Country Usa”. Förutom björnar fanns bisonoxar,hjortar, vargar, bergsgetter, pumor, lodjur, älgar samt andra djur som lever i nordamerikas bergstrakter. Det var helt okej men det kändes som något av en turistfälla. Det kostade 45 dollar att åka in, vilket kändes som lite i överkant. Björnungarna var dock väldigt söta...

På Wallmarts parkering avnjöt vi svensk midsommarmiddag med nyinköpt potatis och sill medfört från Sverige, det smakade gott. Natten var relativt lugn med undantag av en parkerad långtradare som gick på tomgång hela natten.

 

Lördag 26 Juni

Rapid City (South Dakota)- Devils Tower(Wyoming)

 

Frukost och andra morgonbestyr var snart avklarade, och vi var redo för avfärd strax före klockan nio.

Vi färdades i nordvästlig riktning mot staden Deadwood. Vägsträckan var vacker med både vida slätter, djupa dalar och höga berg. Mest spektakulärt var nog ändå de spetsiga röda klipporna, vilka gav en häftig Vilda Western-känsla.

Deadwood nåddes något före lunchtid. Idag var lite speciellt, det gick nämligen en parad genom staden. Efter att ha hittat parkeringsplats i Deadwoods utkanter antog vi första parkett på trottoaren vid ”Main street” . Hela paraden utgjordes av en kringresande cirkus, och det var en sällsam syn. Två elefanter gick i täten, åtföljda av cirkusdirektören på fyrhjuling. Efter honom kom en något bedagad, översminkad cirkusprinsessa . Några rulltiga småflickor gick med i paraden och drillade flaggor. Ett helt gäng vuxna karlar körde runt i gocarts, och ett helt vagnsflak med vad som verkade vara Deadwoods Hembygdsförening kastade godis till barnen. Det hela kändes rätt så sorgligt och ganska patetiskt, men Deadwoods lokalinvånare var mycket roade, vilket ju var huvudsyftet.

Talesättet”Det finns folk till allt” passar bra på ett ställe som Deadwood. Medelålders, stenhårda ”bikergubbar” och deras (ofta väldigt mycket yngre) ”Bikerbrudar ”blandas med unga killar med hiphop-kepsar och tjocka tanter i svarta T-shirts med bilder på vargar som ylar i månskenet. Sedan har vi ju naturligtvis alla skäggiga män skrudade i rutiga skjortor och cowboyhattar. De för lätt tankarna till pälsjägare ifrån 1800-talet. Hela staden andas fortfarande av wilda Western-känslan. Restauranger och affärer heter ”Saloons” och ”Trading Posts”. Det mesta är bara påklistrade fasader men det är ändå en häftig känsla.

 

'

När vi kände oss färdiga i Deadwood åkte vi vidare mot ”Spearfish”. Vi valde att ta ”The Scenic Route”. Det innebär allt som oftast att vägen är längre och skumpigare, men vackrare. Det stämde i det här fallet. Vägsträckan hette ”Spearfish Creek”, och var väldigt fin. En forsande älv ringlade sig igenom en bergig skogsdal. Vi såg många som fiskade öring i de skummande forsarna. 

”Spearfish” var inget mer än en liten typisk småstad. Det fanns inget behov av att stanna så vi körde vidare. Wyoming började nu närma sig med stormsteg. Landskapet övergick till ett slättlandskap med mycket kullar och röda klippor. Det fanns gott om taggtrådstängsel och betande Black Angus boskap.

Enorma långtradare med blanka boskapsvagnar av aluminium körde förbi, och stora Pickup-Trucks med häst-och-boskapssläp. Vid bensinmackarna stod skitiga Cowboys vid dieselpumparna, och hela känslan av att vara i vilda Western kändes mer genuin.

Färden gick vidare genom det vilda landskapet, med dagens slutmål, ”Devils Tower” i sikte. ”Devils Tower ” är en gigantisk klippa/platå formad som en stor upp-och-nervänd hink. Platsen är mycket mytomspunnen och betraktades länge som helig av lokala indianstammar. Det finns även moderna myter om att klippan ska ha varit en landningsplats för utomjordingar.

Vid foten av klippan låg en campingplats, och vi beslöt att stanna där över natten. Det var en ”KOA” camping, och de finns över hela USA. Det var något dyrare än andra campingar, 50 dollar, men den höll hög standard. Vi kom på plats redan vid 5-tiden, vilket gav oss tid att tvätta kläder, laga god mat och att ta det lite lugnt.

 

/Simon

 

 

Torsdag 24 Juni

 

Wall (South Dakota)- Mount Rushmore (South Dakota)

När vi var klara med dagens frukostdisk så åkte vi till ett gammalt köpcentrum som hette Wall Drug. Ett mysigt ställe som är känt för sitt gratis isvatten och sitt kaffe för 5 cent. Det var ju inget vidare kaffe, allt kaffe här i USA är nämligen mycket svagt. Inte alls som riktigt rejält svenskt hästakaffe. Det som såldes i butikerna var inte så mycket att ha. De var mest western-kläder och allt möjligt krims-krams. Men det var roligast att titta på folk som handlade i butikerna. Gamla western-gubbar med cowboy-hattar och fina små gummor. Simon köpte sig iallafall en pälsjägarmössa med äkta tvättbjörnssvans. Jag köpte mig en snygg gammaldags plåtskylt där det står att man kan få en varmkorv med Cola för endast 15 cent.

När vi var klara så fortsatte vi väster ut mot Rapid City. I Rapid City åt vi mat på Applebees. Och så god mat har jag nog aldrig ätit. De hade ett specialerbjudande där man kunde få både förrätt och huvudrätt till ett bra pris. Till förrätt så åt jag mozzarella-sticks som var otroligt goda och till huvudrätt en perfekt stek med underbart gott potatismos. När vi hade avnjutit maten så åkte vi och storhandlade mat på Walmart.

Vi åkte vidare och till slut så kom vi fram till Mount Rushmore. Mount Rushmore är ett jättelikt monument där fyra av USA´s presidenter är inkarvade i ett berg. De fyra presidenterna är: George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. Jag tycker att denna skapelse är helt fantastisk, - att man har lyckats skapa något som är så stort samtidigt som den ser så äkta ut. Ansiktena är nästan 20 meter höga (från hakan till pannan) 

Vi hittade en camping i närheten av Mount Rushmore. Den var mysig och det fanns bra fungerande WiFi. Jag fick också en gratis påse popcorn av campingvärden. Han hade poppat för mycket till mitt stora välbehag. Campingen kostade 40$. Vi lagade mat och fixade med bilder till datorn. En återkommande syssla som tar tid, men det blir ju fina bilder.

// Elias :D

 

Tisdag 22juni 

Mankato (Minnesota) - Oakoma (South Dakota)

Vi vaknade upp efter en orolig natt på Wal-Mart parkeringen. Det var tydligen ”städnatt” just denna natt. En liten högljud ilsken sopbil åkte fram och tillbaka på parkeringen. Allra roligast måste det varit att åka runt vår bil. För där höll den på att sopa lääänge. Inte så bra för nattsömnen. Hur som helst så fixade vi frukost och handlade innan vi fortsatte vidare. Denna var en resdag. Vi lämnade Minnesota och kom in i South Dakota.

Vi hade hört mycket om att vägarna i USA skulle vara så bra. Det kan vi inte riktigt hålla med om. Själva vägnätet är helt suveränt med stora flerfiliga snabba vägar. Tydliga skyltar till avfartsvägar. Men själva vägkvaliteten är inte så bra som vi hade väntat oss. Visst finns det vägar med nylagd asfalt. Men många vägar var väldigt dåliga så husbilen skumpade fram på dem. Till följd att lådor och skåpluckor for upp. Tankarna gick lite till filmen om Musse, Kalle och Långbens husvagnssemestrer som visas på Julafton. Ni vet på slutet när Långben tappar husvagnen på väg nedför berget. Fullt så illa var det väl inte men ganska så obehagligt emellanåt.

 

När vi passerat gränsen till South Dakota, kört några mil och närmar oss staden Mitchell dyker det till Simons stora glädje upp reklamskyltar om ”Cabellas” det är en stor affär med alla sorters friluftsprylar som fiskegrejer, campingutrustning, jaktsaker, knivar och olika slags gevär. Dit åker vi naturligtvis. Affären är helt enorm. Längst in i varuhuset har de byggt upp ett berg där det står uppstoppade djur som; hjortar, älgar, björnar, bergspumor mm. En helt osannolik affär. Efter att ha gått runt där nån timme är hela familjen, utom Simon nöjda. Han kunde nog gått runt där några timmar till.

 

Vi har sett stora reklamskyltar om ”Corn Palace” efter vägen. Det visar sig vara en byggnad vars fasad och innerväggar har enorma tavlor uppbyggda av majskolvar i olika färger. Riktigt snyggt faktiskt. På insidan säljs en massa krimskrams och saker som har med majs att göra.

 

Inför natten hittar vi en liten mysig campingplats där vi stannar. Vi får betala 35 $. Vädret under dagen har varit väldigt varmt och fuktigt och framåt kvällen så börjar det dra ihop sig med mörka moln. Vi ser hur det blixtrar runt omkring oss. Så småningom kommer regnet med blixtar och mullrande till oss också. Det blåser mycket starka vindar och hela bilen skakar. Vi sätter på radion i bilen och där varnar de för ovädret och uppmanar folk att sätta sig i säkerhet. Vi visste att huvudbyggnaderna på campingplatsen var ”stormsäkra” så vi följer ovädret inifrån bilen och gör oss beredda att rusa upp dit. Efter ca en timme så hade det lugnat ner sig såpass att vi vågade pusta ut. Några dagar senare träffade vi ett Kanadensiskt par som berättade att samma kväll hade en tornado dragit fram i ovädrets fotspår bara några mil från där vi var.

 

Onsdag 23 juni

 

Oakoma (South Dakota) – Wall (South Dakota)

 

Natten blev lugnt trots ovädret. Längs vår väg västerut såg vi många reklamskyltar om olika aktiviteter man kan hitta på här i ”Vilda Western”. Denna dag besökte vi ”Old town 1880” det är en westernstad uppbyggd av gamla hus och gamla saker som fraktats dit. Intressant att se hur det kunde se ut när det begav sig. Killarna var dock lite besvikna. De tyckte det kunde varit lite mer action i stan, det tyckte de kunde haft människor i tidsenlig klädsel som gick runt i byn. Simon tyckte att High Chaparal i Småland var bättre.

Efter denna aktivitet fortsatte vi mot Rapid City, som är knutpunkt för alla aktiviteter i området. På väg mot staden gjorde vi en avstickare på en ”scenic road” i nationalparken Badlands. Vi färdades genom ett helt fantastiskt landskap med omväxlande höga klippformationer och djupa raviner. Området med raviner påminde mycket om ”Grand Canyon”. Pappa och grabbarna blev som galna och sprang runt med sina kameror för att fånga det otroligt vackra landskapet. Slingan vi åkte var ca 6.5 mil lång och det tog oss 5 timmar att komma igenom den på grund av alla fotostopp. Som tur är hade jag bokat camping för natten så de kunde plåta på bäst de ville. Campingen vi tog in på för natten låg i det lilla samhället Wall. Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom fram men återigen fick vi hjälp av Gps:en att hitta rätt. Vi fick betala 27 $ för campingen, en av de billigare vi stannat på.

 

 

 
Det fanns många söta vildkaniner i området.

Nedtecknat av Mamma

Dagens attraktion var Wall of America, USA´s största köpcentrum. Det var ENORMT! Tänk er Bergviks köpcentrum gånger hundra! 4 våningar med flera hundra butiker. Alla möjliga butiker från H&M till AppleStore, Cowboy-affärer och juvelerarbutiker. Här kan du hitta allt mellan himmel och jord. Och i mitten av det så fanns det en stor nöjespark. Med bergochdalbanor och pariserhjul! Vi strosade runt i köpcentrumet men det fanns så många butiker att man knappt han titta i dem ordentligt. Jag köpte ett par T-shirtar och en snygg skjorta.

Vi åt mat på Hooters. Ett mycket fränt och poplärt ställe där maten alltid serveras av snygga tjejer i trånga linnen..(.)..(.)..

Två av servitriserna på Hooters!

Wall of America låg granne med IKEA så när vi var klara vid det stora köpcentrumet så gick vi dit för att äta den klassiska IKEA-korven med lingondricka. Det var lika gott och lika prisvärt som i Sverige och det var kul att se lite av ett internationellt IKEA-varuhus. I alla utländska IKEA-varuhus finns nämligen en liten svensk matbutik med ABBA-sill, knäckebröd och Kalles Kaviar.

Det blev väldigt sent och vi stannade tillslut vid en walmart i Mankato. Vi lagade till oss lite mat innan vi utmattade gick och la oss efter en heldags shopping i USAs största shoppingcenter

 

//Elias

 Söndag 20 juni

Wabasha (Minnesota) – Apple Valley (Minnesota)

Innan vi lämnade campingplatsen denna morgon erbjöds jag att köra en bit i campingvärdens dotters Hummer (exklusiv stadsjeep). Hon var bara 15 år gammal men redan ägare till en bil i halvmiljonklassen. Ganska så fantastiskt tyckte jag!

Klimatet hade blivit något svalare ju längre upp i Minnesota vi åkte, och landskapet förändrades till ett med mer barrskog och sjöar. Det förde lätt tankarna till Sverige. Vi körde en kort stycke österut och korsade Mississippifloden tillbaka till Wisconsin. Där låg en liten ort kallad Stockholm, med endast 97 invånare. Staden hade grundats i 1800-talets mitt av svenska nybyggare i dessa trakter. Svenska flaggor vajade jämte amerikanska, och det fanns småaffärer där det såldes svenskt kaffe, lingonsylt och pepparkakor. Många människor i både Wisconsin och Minnesota är blonda och blåögda och har skandinaviska eller tyska förfäder.

 

Efter att ha besökt Stockholm åkte vi tillbaka över floden till Minnesota, in i den natursköna St. Croix (kråjj)-dalen. Hela detta område kallas av lokalbefolkningen för ”The Swedish Cirle” vilket refererar till det höga antal svenskar som bosatte sig där under 1800-talets mitt. Vi besöker en pyttestad nämd ”Scandia”, där en svensk hembygdsgård och kyrka finns. Mataffären har dalahästar målade på fönstren och det finns svensk mat att köpa. I ”Lindstrom” står vägskyltar på både svenska och engelska, många affärer drivs av svenskättlingar och stadens vattentorn har designen av en enorm, gammaldags svensk kaffepanna med texten ”Välkommen Till Lindström”. Svenska flaggor finns överallt. Många bondgårdar och hus har vita knutar och förefaller vara målade med Falu rödfärg.

 

Det var även i dessa trakter som Vilhelm Moberg hämtade inspiration till sina böcker om utvandrarna Karl-Oscar och Kristina Nilsson. De lämnade sina hemman i ett fattigt småland under mitten av 1800-talet. Moberg cyklade omkring i trakterna under 1947 och talade med svenskar och svenskättlingar om livet under pionjärdagarna. Om man någonsin läst Mobergs fyra böcker i utvandrarserien eller om man sett Jan Troells filmer känner man igen sig vid flera namn på platser. Vi besöker ”Stillwater”, platsen där utvandrarsällskapet först anländer med ångbåt. ”Taylors Falls” är staden som ligger närmast familjen Nilssons nybygge, och det är i dess handelsbod Karl Oscar inhandlar förnödenheter. Vi åker även förbi ”Chisago Lake”, eller ”Swede Lake”. Sjöns namn är en förvrängning av Indianamnet ”Ki-Chi-Saga”, och det var där de småländska utvandrarna byggde sitt nya hem. Utanför Lindstrom finns ett restaurerat hus från 1880-talet kallat ”Nya Duvemåla” ämnat att efterlikna familjen Nilssons nybygge. Det står en staty av Karl-Oscar och Kristina rest i Lindstrom, och även Vilhelm Moberg är avbildad som staty i ”Chisago City”. Det går en vandringsled som heter ”Moberg trail” i trakterna runt Chisago Lake. Hela området är väldig attraktivt för den som vill känna historiens vingslag.

 

Efter att ha utforskat svenskbygderna åkte vi sydösterut mot storstaden Minneapolis. Grundplanen var att campa utanför Walmart, vilket låg på bekvämt avstånd till morgondagens attraktion, ”Mall of America”, USAs största köpcenter. Detta rekommenderades dock inte av expediten på kundservice. Det var inte tillåtet att parkera över natten just här, och polisen patrullerade regelbundet. Det brukar också vara kombinerat med större risker att fri-campa utanför storstäder, så vi var tvungna att hitta en campingplats. Det var dock lättare sagt än gjort; åtskilliga campingplatser vi ringde var antingen fullbokade eller så svarade de inte. Vi chansade slutligen på en närliggande ”campground” och det fanns plats. Vi kom fram cirka klockan 10 på kvällen. Det här var en så kallad ”State park”. De håller oftast hög standard. Det kostade 32.50$ för ”full hookup”, och det fanns trådlöst internet.

//Simon

 

Lördagen den 19 Juni

Portage (Wisconsin) – Wabasha (Minnesota)

 

Vi vaknade upp efter en lugn natt på Wal-Marts parkering. Innan vi åkte vidare mot Minnesota övertalade Simon oss att besöka ”Tractor Supply´s”, som är hans värdpappas favoritaffär. Dom säljer produkter för lantbrukare, ungefär som Lantmännen. Där inköptes varsin äkta Cowboy-hatt till de båda sönerna.

 

Vi fortsatte västerut och innan vi lämnade Wisconsin stannade vi till i en delikatessbutik och inhandlade några ostar. Wisconsin är nämligen berömt för sina mejeriprodukter. Vi slog bland annat till på en prisbelönt Cheddar. När vi körde vidare såg vi återigen hur landskapet ändrades. Terrängen blev mer kuperad och fler barrträd smög sig in bland lövträden. Gränsen mellan Wisconsin och Minnesota utgörs av Mississippifloden med bifloder. Platsen där vi passerade gränsen mellan de båda staterna är storslaget vacker. Den ligger högt och vi fick en underbar utsikt över Mississippis dalgång. Vi följde floden norrut för att så sakteliga ta oss till svenskbygderna. Vi stannade till för natten på en campingplats en bit uppåt floden. Den låg i utkanten av samhället Wabasha och kostade 30 dollar. Killarna invigde vistelsen med att gå ned till floden och prova fiskelyckan. Tyvärr fick de ingen fisk men de fick njuta av det vackra omgivningarna.

 Nedtecknat av Mamma



Vi mötte många bikers efter de kurviga vindlande vägarna.

Fredag 18 Juni

Milwaukee(Wisconsin)-Portage(Wisconsin)

Milwaukee är motorcyklarnas stad. Där ligger nämligen Harley Davidssons-fabriken, de har rundturer för besökare. Fabriken var inte öppen för allmänheten under fredagen men det fanns ett museum som vi besökte. Där fanns alla Harley Davidsson motorcyklar som man kan tänka sig, från den allra första till den nyaste, Elvis Presleys motorcykel, från Easy Rider-filmen och motorcyklar från kriget. Det var riktigt häftigt att få gå runt och kolla på dom och så fick man provsitta några av dem.

'

När vi hade fått nog av alla motorcyklar så gick vi till husbilen för att fixa mat. Wisconsin är känt för sina bryggerier, så efter maten så åkte vi till Bryggeriet Miller där vi fick vara med på en rundtur i fabriken. Rundturen tog en timme och i slutet av turen så fick man provsmaka deras öl (om man hade åldern inne). När vi sedan åkte vidare så blev det ett riktigt oväder. Himlen blev svart, och på ett ögonblick öppnades himlen och regnet öste ner samtidigt som Tor tog sig en rejäl åktur med sin vagn där uppe. Det blixtrade och dundrade, regnade och blåste som om domedagen var här och dom varnade för ovädret på radion. Vi kom igenom ovädret till slut och snart var det dags för att stanna för natten. Vi stannade på Walmarts parkering igen. Vi lagade tacos och det blev mycket lyckat.

 

//Elias

Onsdag 16 juni

Richmond (Indiana) – Kouts (Indiana)

 

Uppvaknandet skedde vid 8-tiden denna onsdagsmorgon. Campingplatsen, ”Grandpa`s Farm”var en helmysig inrättning, omgiven av lummig grönska samt diverse sädesfält och bondgårdar. Jag var personligen väldigt seg i starten. Det hade blivit dåligt med sömn dagarna innan, eftersom jag stannat uppe väldigt sent för att kunna tillbringa mycket tid med min världfamilj och med kompisar. Sedan har det varit ganska så jobbigt att ta farväl av alla I Williamstown, vilket tar mycket på krafterna. Det är dock få sorters trötthet som en kopp starkt, svenskt morgonkaffe inte kan klara av. Så efter att ha avnjutit frukost packades sakerna ihop och vi lämnade Richmond, Indiana.

Först bar det av västerut mot Indianapolis på Interstate 70. Vi passerade vissa städer, samhällen och köpcentrum, men staten Indiana utgörs mest av vidöppna majfält och vita bondgårdar i typisk Mid-Western stil. Gröna traktorer och vita silos bildar vackra kontraster mot den öppna himlen. Indiana är precis som Ohio och Pennsylvania känt för sina Amish-samhällen.



Amishfolket lever enligt strikta religiösa regler och traditioner vilket bland annat innebär månggifte. Amishfolket bor på egna bondgårdar eller på stora farm-kollektiv. Många Amishbönder använder ingen elektricitet eller annan modern jordbruksutrustning. De är även kända för att klä sig i ålderdomliga kläder, stråhattar och för att använda häst och vagn som enda transportmedel. I vilket fall som helst stannade vi vid en liten affär som sålde diverse mejeriproduker, bröd, marmelad och andra kulinariska läckerheter tillverkade efter Amishfolkets traditioner.

Vi gnaskar i oss smakprov i Amishffären 

Efter att ha avnjutit egen lunch på McDonalds parkering(man kan tjuvsurfa på deras trådlösa Internet på det sättet) bar resan vidare över dom vidöppna slätterna. Motorvägen var hårt trafikerad av tunga lastbilar. Många Amerikanska lastbilar har en maffig design med blänkande motorhuvar, huvkråkor och kromade avgasrör. ”Truck Drivers” håller ofta hög fart och att bli omkörd resulterar i kraftigt svaj av luftdraget.

Tjuvsurfning på McDonald´s parkering.

Ett stopp på glassbaren ”Diary Queen” fyllde på krafterna för återstoden av eftermiddagen, och det började bli dags att hitta campingplats. Tyvärr så irrade vi bort oss runt den sjö där vi först letade, vilket sinkade oss flera timmar. Vi lyckades dock knappa in adressen på Gps:en till en annan camping några mil bort och vi åkte dit. Färden gick genom småstäder och bostadsområden, och campingen låg långt ute på landet bland gröna majsfält utanför Kouts, Indiana.. Det var enkel standard men priset var ändå 40 dollar för el, vatten och avlopp. Det fanns dock en liten fiskedamm där man fick pröva fiskelyckan, och det ryktades om kattfiskar på 5-6 kilo! Vi fångade dock bara ett par ”Bass”, vilket kan beskrivas som en Nordamerikansk, stormunnad motsvarighet till abborren.

Torsdag 17 juni

Kouts (Indiana)- Milwaukee(Wisconsin)

Alla var ganska angelägna att lägga den sunkiga campingplatsen i Kouts bakom oss. Så efter frukost och fisketur gick färden vidare i nordvästlig riktning mot Chicago, Illinois.

Det dröjde dock inte länge innan vi fick problem; Någon halvtimme efter avfärd hörs ett ljudligt pysande och det visar sig att bilen fått punktering. Lyckligtvis hände detta 200 meter ifrån en bilverkstad, och dom kunde fixa skadan på hyrbilföretagets bekostnad. Det tog cirka 2.5 timmar att få däcket fixat.

Det var nu tid för lunch och vi åt på ett ställe som heter ”Bob Evans”. Dom serverar ”old time style” Amerikansk husmanskost. Alla verkade mycket nöjda med sin mat, och det var rikliga portioner. Vi orkade inte äta upp all på tallriken. Vi blev dock erbjudna att ta med det vi inte orkade äta upp i en ”doggie-bag”.

Chicago är en väldig storstad vid Lake Michigans stränder, och det hade varit trevligt med ett besök. Vi hade dock blivit varnade av åtskilliga personer om att inte försöka köra in med en stor husbil eller att försöka hitta parkering i Chicago, så vi beslöt helt enkelt att ta motorvägen förbi och på det sättet ändå få se lite av skyskraporna på håll. Vi blev ändå stående i en flera timmars bilkö som verkligen sniglade sig fram. När trafiken äntligen börjat tunna ut sig fortsatte vi norrut mot utsedd campingplats i Milwaukee, Wisconsin. Vi kom dit ganska sent, så det fanns ingen personal. Campingen var mest som en stor parkeringsplats. Den var full med enorma husbussar och campingtrailers. Vi fick helt enkelt gå in och betala nästa morgon. Det kostade 35 dollar.

 /Simon

 

 

Torsdag 10 juni

Jersey City (New Jersey) – Morningtown (Pennsylvania)

Vi lämnade New York på torsdagsmorgonen. Det kändes ganska skönt faktiskt. Nu skulle resan börja på ”riktigt”. Vi åkte tåg en dryg timme till ett litet samhälle västerut som hette Raritan. Där blev vi upphämtade av uthyraren efter att ha ringt honom. Vi fick se en videofilm om husbilen med mera och vi fick en genomgång av den. 

Vi hade bokat ett utrustnings-kit bestående av grytor, tallrikar med mera till husbilen och varsin personlig utrustning med lakan, handdukar osv. Denna utrustning och det bagage vi har med oss packade vi in innan det var dags att åka. När klockan var halvtvå var det äntligen dags att ”hit the road”. Vi körde hela eftermiddagen med lunchstopp och stopp för matinköp. Till en början körde vi på en mycket dålig väg som gjorde att husbilen hoppar och skakar. Så småningom kom vi till större vägar och då gick det bättre. 

Första natten sov vi på parkeringen utanför Wal-Mart (ett gigantiskt varuhus) eftersom vi inte hittade campingen vi tänkt stanna på. Vi visste sedan tidigare att det var vanligt att husbilar stannade där. Efter att ha frågat i varuhusets information fick vi okey från dem . Ganska praktiskt med ett stort varuhus utanför dörren. Både när det gäller toabesök och för att inhandla saker man behöver. 

Fredag 11 juni

Morningtown (Pennsylvania) – Hazelton (West Virginia)

Det fungerade bra att sova utanför Wal-Mart och efter frukosten fortsatte vi färden västerut. Gps:en gav förslag på en mindre väg. Den var dock bra mycket bättre än den mindre väg vi kört på dagen innan. Vi åkte genom ett vackert åkerlandskap med bondgårdar och små samhällen innan vi kom ut till den större vägen igen. Vi åt både lunch och middag i husbilen. Det känns skönt att kunna fixa egen mat och inte behöva äta snabbmat varje dag. Bättre för både plånboken och figuren. 

Framåt kvällen lämnar vi Maryland och kör in i West Virginia. Det är i denna delstat som Simon tillbringat sitt utbytesår. Skönt att vi närmar oss honom allt mer. Denna natt provade vi på att sova på campingplatsen ”Bear Lake”. Den ligger i Hazelton precis innanför gränsen till West Virginia. Vi fick betala 50 dollar, vilket var betydligt dyrare än vi tänkt oss. Men det var lugnt och skönt och vi fick möjlighet att fylla på vårt färskvatten och att tömma avloppsvattnet. De har för övrigt ett mycket smidigt system för avloppsvatten här i staterna. Man dumpar helt enkelt vattnet i en avloppsbrunn i marken med hjälp av en grov slang.

Lördag 12 juni

Hazelton (West Virginia) – Williamston (West Virginia)

Detta var en stor dag för oss. Nu skulle vi äntligen få träffa Simon igen. Landskapet i de delstater vi hittills rest genom, New Jersey, Pennsylvania och Maryland har varit ganska så platt men ju närmare West Virginia vi kommer desto mer kuperat blir det. Kullarna är täckta med lövskog. Simon har berättat att höstarna här är mycket vackra på grund av alla lövträden.

Med hjälp av Gps:en letar vi oss fram längst slingriga vägar till gården där Simons värdfamilj bor. Den ligger högt och när vi kör upp för backen till huset står hela familjen på verandan och vinkar till oss. Det blir ett mycket kärt återseende av vår äldste son!

 

Lördag 12 juni – måndag 14 juni

Williamstown - (West Virginia)

Vi blir mycket väl mottagna av Simons värdfamilj, Vi får låna familjens Jeep, vilket är väldigt bra eftersom småvägarna runt ”farmen” är mycket smala och slingrande. Vi besöker Simons High School, hälsar på hans ”grandma” och”aunt”, åker till ”The Mall” och så blir vi uppvisade i kyrkan på söndagen och mycket, mycket mer. Killarna hinner även med ett besök på drive-in-bion tillsammans med de amerikanska systrarna och kompisar till Simon. Sista kvällen vi är där anordnar familjen en avskedsfes i form av en cook-out (ett slags knytkalas) med en bone-fire för Simon och deras andra utbytes- student Monique, en tjej från Tyskland. De har skickat ut inbjudningar via Facebook och det kom minst 60 gäster. Jättekul att träffa alla de som gjort Simons år i USA till vad det varit. Det är både roligt och sorgligt eftersom Simon måste ta avsked av”släktingar”, flickvän och alla vänner som han fått.

 

Familjens gård i bakgrunden.









Tisdag 15 juni

Williamstown (West Virginia) – Richmond (Indiana)

När vi vaknade började förberedelserna för att kunna åka vidare. Vi hjälpte Simon att plocka ihop det sista av sina grejer och packa in den i bilen ”mycker grejer blir det” Puuh!!! Vi blev klara att åka vid halv tolv. Det blev många kramar och många tårar innan vi åkte backen ner från huset. Vi lämnade West Virginia och åkte in i Ohio. Vi körde på ganska så länge innan vi bestämmede oss för att stanna för natten. Vi hittade en liten mysig camping precis innanför gränsen till Indiana. Den hette ”Grandpa´s campground”. Vi fick rabatt av ägaren så det kostar oss bara 24 dollar och då fick vi bada i den uppvärmda poolen. Något som uppskattades av killarna.

Nedtecknat av Mamma.

Det ingick frukost på hotellet där vi bodde och den var inte så lik våran gamla vanliga svennefrukost. Det fanns donuts, muffins, bagels, rostbröd med jordnötssmör och jordgubbsmarmarmelad och tjocka amerikanska pannkakor med lönnsirap. Och allt detta fanns i små plastförpackningar och det var med plasttallrikar och plastmuggar som man åt det på  så det blev väldigt mycket skräp. Och ja, vad ska jag säga om maten, visst var det gott med jordnötssmör och donuts till frukost men det blir nog lite jobbigt i längden så jag tror jag håller mig till den riktiga rejäla svenska frukosten.  

När vi hade ätit oss mätta på den amerikanska kaffebeödsfrukosten så tog vi tunnelbanan från Jersey city ( ett litet samhälle som ligger utanför New York) till Manhattan. Vi gick av vid trakterna runt ground zero och vi kollade runt där och sedan så jobbade vi oss ner till Battety park där vi tog en färja över Hudsonfloden så vi kunde få se och fota frihetsgudinnan och New york skyline. Staten island färjan hette den och den är gratis!  När vi hade gått av färjan så började vi känna oss lite hungriga så vi gick ner till chinatown och där så hittade vi en liten krog där det var riktikt god mat.  Vi kollade sedan in little italy som var riktigt  mysigt. Vädret var bra då och vi bestämde oss för att åka upp i en skyskrapa. Det blev att åka upp i Rockefellercenter och utsikten där var helt fantastiskt!

Dag två: Efter en till amerikanarfrukost så tog vi tunnelbanan till Broadway och Time square. Vi gjorde ett besök på Macys. En gigantisk butik med märkeskäder och sånt. Sedan så kollade vi i andra butiker och sedan så hittade vi en jättecool butik; M&M world. Tre våningar med vara M&M saker. Man kunde välja  sina favoritM&M godisar i alla regnbågens färger. Jag gick som helt exalterad och kunde bara säga wow!  Det fanns många specialbutiker och vi gick in i en special-Apple butik. Ingången var en stor glasbur med en stor Apple äpple och sedan så var själva butiken där nere och där fanns det iphones, ipods, macbooks och ipads som jag kunde få pilla lite på. Jättehäftigt.    Det hade under hela eftermiddagen regnat lite lätt men sedan så tilltog regnet och det blev ett riktigt ruskväder. Regnet vräkte ner och vi blev rejält blöta fast vi hade regnkläder.   Både på lunchen och middagen åt vi på deli-butiker där man kunde sätta ihop sin egen måltid och maten var bra på båda ställen tyckte jag.  Efter en lång dag i New york så är det  nycket skönt att komma in på hotellrummet och pusta ut.

// Elias 

  

Det har varit en lång dag. Vi gick upp kl 6 i morse. Nu är klockan 01 på natten svensk tid, men bara 19 lokal tid. Vi pustar ut på hotellet efter att ha varit ute och käkat på Mac Donalds som visserligen inte är mitt favoritställe, men det går ju snabbt och vi var väldigt hungriga. Flygresan tog 8 timmar som beräknat, allt har flutit på bra utom när vi skulle åka från flygplatsen till hotellet, då vi upptäckte att en kasse med grejer vi köpt blivit kvarglömt på planet. Den missen gjorde att vi blev kvar en timme längre innan vi kunde åka från flygplatsen, men vi fick tillbaka kassen! Pappa

Nu sitter vi på hotellrummet vid Arlanda. Vi kom fram med tåget till stockholm vid halv sex och sedan åt vi thaibuffé på Pong som ligger ett kvarter från drottninggatan. En favorit som vi verkligen kan rekommendera! // lillebror Elias

I morgon åker vi till Stockholm för att vara på plats för avfärd till USA på måndag förmiddag. Vi har packat hela dagen och vi tror och hoppas att allt vi behöver är med. Det känns nästan synd att lämna Sverige när sommaren är som vackrast. Äppelträden blommar för fullt och vi har ett ljuvligt försommarväder. Vad vädret beträffar lär vi få det varmt även i New York. Enligt YR kommer det att vara 23 grader varmt där på måndag eftermiddag lokal tid. Det känns spännande och resfebern tilltar allt mera.