Fredag 25 Juni

Mount Rushmore (South Dakota) - Rapid City (South Dakota)

Vi lämnade campingen i rätt så god tid, runt 9-tiden på morgonen. Den stora attraktionen för denna midsommarafton var en tur genom ”Custer State Park”, och det var ditåt som färden först gick. Det låg inom samma område som Mount Rushmore, och det hette ”The Black Hills”. Vi kom dit på någon halvtimme. Det kostade 15 dollar att få åka in. Vi hade övervägt att köpa ett pass som skulle ge oss inträde till alla USAs nationalparker, för 88 dollar. En skäggig parkvakt upplyste oss dock om att det var skillnad på ”National Parks” och ”State Parks”. Alla ”National Parks” ingick om man köpte detta kort, dock inte ”State Parks”. Med tanke på detta kommer det förmodligen att bli billigare för oss att betala enskilt inträde vid varje park. 

I ”Custer State Park” finns det goda chanser att få syn på vilda djur. Parken huserar hjortar, prärieantiloper, bergsgetter, tjockhornsfår, prärievargar och sist men inte minst bisonoxar. Terrängen är varierad med allt ifrån berg och skogar till öppna grässlätter. Resturanger, informationscenter och campingplatser finns inom hela området. Parken är typisk amerikansk. Man kan njuta av det vackra sceneriet inifrån sin trucks bekvämlighet. I början såg det ganska mörkt ut. Även om landskapet var vackert hade vi bara sett några hjortar och sjaskiga tjockhornfår. Bufflarna lyste dock med sin frånvaro. En dam på ett informationscenter sade att de hade siktats längre fram i de öppnare markerna, så vi fortsatte helt enkelt att köra vidare. Bakom nästa kurva låg en stor, öppen grässlätt och där fanns en hel buffelhjord! Unika fototillfällen erbjöds nu, och alla utom mamma bröt mot reglerna om att inte närma sig de mäktiga djuren. Kanske inte något att rekommendera, men vad gör man inte för bra bilder? De här bisonoxarna verkade dock tämligen vana vid närgångna fotografer,vilket nog var tur. En fullvuxen buffeltjur väger nämligen lika mycket som en mindre bil, och de är inget att leka med.

Nöjda efter att ha fått se bufflarna lämnade vi ”Custer State Park”.

”Crazy Horse Memorial” är ett påbörjat monument tillägnat en indianhövding som hette just ”Crazy Horse”. Han var en stor krigare och respekterad av olika indianstammar. I likhet med ”Mount Rushmore” så ska det här bli en enorm skulptur uthuggen ur ett helt berg. Än så länge är bara indianhövdingens ansikte färdigt. Slutmålet är indianens hela överkropp samt delar av dennes häst. Statyn kommer att bli enorm, bara ansiktet är lika stort som Mount Rushmore. Arbetet har hållit på sedan 40-talet, och det går långsamt. Till skillnad från ”Mount Rushmore” så är ”Crazy Horse ” helt privatfinansierat. Även om regeringen erbjudit sig att finansiera projektet så håller skaparna fast vid att skulpturen ska drivas av privata medel. De vill inte att skattebetalarna ska behöva stå för kostnaderna. Inträdet för att få se indianansiktet är ganska dyrt, 27 dollar kostar det. Man får se det som en del av finansieringen av skulpturen. I det priset ingår visserligen inträdet till ett bra museum som ger mycket information om det liv som indianerna levde. Hela monumentet är en hyllning till alla olika indianstammar som en gång levde över hela USA.

Planen för natten var att åka tillbaka till Rapid City och sova utanför Wallmart. På väg tillbaka stannade vi vid en safaripark som hette”Bear Country Usa”. Förutom björnar fanns bisonoxar,hjortar, vargar, bergsgetter, pumor, lodjur, älgar samt andra djur som lever i nordamerikas bergstrakter. Det var helt okej men det kändes som något av en turistfälla. Det kostade 45 dollar att åka in, vilket kändes som lite i överkant. Björnungarna var dock väldigt söta...

På Wallmarts parkering avnjöt vi svensk midsommarmiddag med nyinköpt potatis och sill medfört från Sverige, det smakade gott. Natten var relativt lugn med undantag av en parkerad långtradare som gick på tomgång hela natten.

Lördag 26 Juni

Rapid City (South Dakota)- Devils Tower(Wyoming)

Frukost och andra morgonbestyr var snart avklarade, och vi var redo för avfärd strax före klockan nio.

Vi färdades i nordvästlig riktning mot staden Deadwood. Vägsträckan var vacker med både vida slätter, djupa dalar och höga berg. Mest spektakulärt var nog ändå de spetsiga röda klipporna, vilka gav en häftig Vilda Western-känsla.

Deadwood nåddes något före lunchtid. Idag var lite speciellt, det gick nämligen en parad genom staden. Efter att ha hittat parkeringsplats i Deadwoods utkanter antog vi första parkett på trottoaren vid ”Main street” . Hela paraden utgjordes av en kringresande cirkus, och det var en sällsam syn. Två elefanter gick i täten, åtföljda av cirkusdirektören på fyrhjuling. Efter honom kom en något bedagad, översminkad cirkusprinsessa . Några rulltiga småflickor gick med i paraden och drillade flaggor. Ett helt gäng vuxna karlar körde runt i gocarts, och ett helt vagnsflak med vad som verkade vara Deadwoods Hembygdsförening kastade godis till barnen. Det hela kändes rätt så sorgligt och ganska patetiskt, men Deadwoods lokalinvånare var mycket roade, vilket ju var huvudsyftet.

Talesättet”Det finns folk till allt” passar bra på ett ställe som Deadwood. Medelålders, stenhårda ”bikergubbar” och deras (ofta väldigt mycket yngre) ”Bikerbrudar ”blandas med unga killar med hiphop-kepsar och tjocka tanter i svarta T-shirts med bilder på vargar som ylar i månskenet. Sedan har vi ju naturligtvis alla skäggiga män skrudade i rutiga skjortor och cowboyhattar. De för lätt tankarna till pälsjägare ifrån 1800-talet. Hela staden andas fortfarande av wilda Western-känslan. Restauranger och affärer heter ”Saloons” och ”Trading Posts”. Det mesta är bara påklistrade fasader men det är ändå en häftig känsla.

'

När vi kände oss färdiga i Deadwood åkte vi vidare mot ”Spearfish”. Vi valde att ta ”The Scenic Route”. Det innebär allt som oftast att vägen är längre och skumpigare, men vackrare. Det stämde i det här fallet. Vägsträckan hette ”Spearfish Creek”, och var väldigt fin. En forsande älv ringlade sig igenom en bergig skogsdal. Vi såg många som fiskade öring i de skummande forsarna. 

”Spearfish” var inget mer än en liten typisk småstad. Det fanns inget behov av att stanna så vi körde vidare. Wyoming började nu närma sig med stormsteg. Landskapet övergick till ett slättlandskap med mycket kullar och röda klippor. Det fanns gott om taggtrådstängsel och betande Black Angus boskap.

Enorma långtradare med blanka boskapsvagnar av aluminium körde förbi, och stora Pickup-Trucks med häst-och-boskapssläp. Vid bensinmackarna stod skitiga Cowboys vid dieselpumparna, och hela känslan av att vara i vilda Western kändes mer genuin.

Färden gick vidare genom det vilda landskapet, med dagens slutmål, ”Devils Tower” i sikte. ”Devils Tower ” är en gigantisk klippa/platå formad som en stor upp-och-nervänd hink. Platsen är mycket mytomspunnen och betraktades länge som helig av lokala indianstammar. Det finns även moderna myter om att klippan ska ha varit en landningsplats för utomjordingar.

Vid foten av klippan låg en campingplats, och vi beslöt att stanna där över natten. Det var en ”KOA” camping, och de finns över hela USA. Det var något dyrare än andra campingar, 50 dollar, men den höll hög standard. Vi kom på plats redan vid 5-tiden, vilket gav oss tid att tvätta kläder, laga god mat och att ta det lite lugnt.

/Simon