Inläggen i bloggen ligger arkiverade under de olika månaderna. I mars och maj finns det bara ett inlägg per månad. I juni och juli finns det många fler. De är organiserade så det vi skrivit i början av månaden ligger längst ned på sidan. Om du vill läsa i kronologisk ordning måste du alltså skrolla längst ned på sidan.

Simon bestämde sig för att åka som utbytesstudent till USA läsåret 2009/2010. Det var väl så det hela började.  Resten av familjen ville naturligtvis åka och hälsa på honom och hans ”amerikanska” familj.  Vi kom fram till att bästa tiden för ett USA-besök var i slutet av hans skolår. Efter mycket funderande och googlande på internet så bestämde vi oss för att vi ville utforska USA genom en roadtrip med husbil i samband med att vi besökte Simons familj.

Första blogginlägget gjorde vi i mars 2010, där kan du läsa om hur vi gick tillväga när vi planerade resan och se en första grovplanering.

Den 7 juni gick planet från Arlanda till New York. Inger, Kjell och Elias ägnade några dagar till att utforska staden. Sedan hämtade vi upp husbilen utanför staden och tillbringade några dagar ”on the road” innan vi kom fram till Williamstown, West Virginia, där Simon bodde med sin värdfamilj. Vi stannade där några dagar innan vi packade in Simon och hans saker i bilen och fortsatte västerut. 

På eftermiddagen tisdag den 13 juli påbörjade vi hemresan från Las Vegas och på eftermiddagen torsdagen den 15 juli anlände vi till Karlstad. Om ni vill läsa mer om det som vi upplevde mellan den 7 juni och den 15 juli är det bara att klicka sig in i bloggen.

Vi har nu en ny reseblogg där vi tänker samla flera av våra resor. Den heter resa med liten handuk, och du hittar den här.

Nedtecknat av Inger (mamma)

Tisdag 13 juli – torsdag 15 juli

Las Vegas (Nevada USA) – Karlstad (Värmland, Sverige)

Vi gick upp tidigt på tisdagsmorgonen för att packa det sista och städa ur husbilen. Kjell hade fortfarande ont i ryggen så det blev mest jag och killarna som fixade. När vi packat klart hade vi fått ihop två resväskor och fyra stora ”trunkar” och handbagage i form av varsin ryggsäck. Väldigt mycket packning alltså. (vägde det när vi kommit hem: 158 kilo sammanlagt) Det mesta av packningen var Simons grejer som han samlat på sig under sina 10 månader här (72 kg) men vi andra har också shoppat en del.

Sedan åkte vi och lämnade husbilen hos uthyrningsfirman. Det löpte på bra, vi fick till och med beröm för vår städning. Uthyrningsfirman ringde efter en stor taxi som kunde ta oss och allt vårt bagage till flygplatsen. Det var tydligen inte så lätt att få tag på en stor taxi trots att det finns hur stora bilar som helst i landet. Det tog en och en halvtimme innan det äntligen dök upp någon taxi till oss. Nåväl, vi lyckades packa in alla våra väskor och ta oss till flygplatsen i tid fast med mycket liten marginal. När vi packat ur taxin dök nästa problem upp. Taxichauffören tog inte kort..... Det blev för mig att rusa in på flygplatsen, leta upp en uttagsautomat, ta ut pengar och rusa tillbaka till taxin....helt sanslöst. Incheckningen och flygresan, som tog ca 5 timmar, gick utan några som helst problem.

Vi landade i New York klockan 22 lokal tid och lyckades efter många om och men pressa in oss och alla väskor i en taxi till vårt övernattningshotell. När vi checkat in och fått vårt rum beställde vi hämtmat eftersom vi inte ätit ordentligt på hela dagen. Det blev pizza och kycklingvingar som anlände 03.00 New York tid.(enligt vår Las Vegas tid så var klockan bara 24.00). Det smakade väldigt gott trots den sena timmen.

Det serverades frukost på hotellet fram till klockan 9. Kjell ställde larmet på sin mobil till 8.00 så vi skulle hinna äta. Tyvärr hade han glömt ställa om klockan på mobilen till NY tid så den gick tre timmar fel, alltså klockan 11.00. Hur som helst så lyckades jag vakna kvart i nio och skakade liv i alla så vi rusade ned till frukostmatsalen. Vi hann, men bara nätt och jämt. Frukosten var i och för sig inte mycket att hurra för. Svampigt bröd, marmelad, peanutbutter, sockriga flingor, supersöt yoghurt och svagt kaffe.

Vi hade bokat en skyttelbuss från hotellet till flygplatsen. När chauffören såg allt vårt bagage körde han oss direkt till vår terminal istället för att åka till den allmänna avlämningsplatsen. Mycket skönt tyckte vi eftersom vi slapp bängla med alla väskor i rulltrappor och på olika transport-tåg på flygplatsen. Visa av erfarenheterna i Las Vegas var vi ute i god tid. Vi var på flygplatsen 12.30 och planet skulle lyfta 17.20. När vi checkade in visade det sig att planet var försenat. De trodde att det skulle gå klockan 21 men det blev senare än så. De gav oss några matkuponger så vi inte skulle svälta ihjäl i väntan på take off. Planet lyfte kvart i tio på kvällen så det blev en lång väntan. Vi fick ingen information över huvudtaget under tiden vi väntade. Mycket dåligt!!

När vi kom ombord på planet blev vi väl omhändertagna med mat och dryck med mera. Skönt att höra svenska röster igen. Vi försökte få lite sömn på planet men det var inte så lätt.

När vi landat i Sverige igen på torsdagsförmiddagen blev det bråttom igen eftersom vi hade tågbiljetter bokade till Karlstad vid middagstid. Jag trodde jag hade bokat dem med god tidsmarginal men den marginalen blev uppäten på grund av flygförseningen. När vi kom till centralstationen hade vi 12 minuter på oss tills tåget skulle gå så vi springa med alla väskorna för att hinna. Vi hann fram till Karlstadståget med en marginal på 3 minuter. PUH!!

Halv fyra anlände vi till Karlstad och efter att ha handlat lite förnödenheter (trevligt att höra värmländska i affären) tog vi taxi hem till vårt hus.

Det hade nu gått två dygn sedan vi påbörjade hemresan i Las Vegas och vi hade en tidsskillnad på 9 timmar. Vi var helt slutkörda och visste knappt vilken tid på dygnet eller vilken dag det var. Men...

...DET VAR SKÖNT ATT KOMMA HEM IGEN!

Nedtecknat av Inger

Lördag 10 juli – måndag 12 juli

Las Vegas (Nevada)

Tack vare att AC:n brummade på och kylde ner bilen så lyckades vi sova gott. När vi vaknade på morgonen hade vi 25 grader inne medan det var ca 35 ute. Det skulle komma att stiga till över 40 grader. Som högst hade vi över 43 grader under våra dagar i Las Vegas. Det är en aning för varmt. Visserligen blåste det men den blåsten gav oss inte någon svalka. Det gjorde det snarare värre. Den vinden kändes ungefär som att rikta en hårblås på högsta läget rakt emot ansiktet. Alltså försökte vi vara inomhus, där det fanns luftkonditionering, så mycket som möjligt.

För att slippa köra runt i husbilen inne i Las Vegas köpte vi ett tredagars busspass. Det strulade lite med det. För att kunna köpa ett ungdomspass till Elias var vi tvungna att ta oss till busstationen i down town talade en busschaufför om för oss. Han hänvisade oss till en buss som skulle ta oss direkt dit. Vad han inte nämnde var att bussen stannade typ var 10 meter. Så den dryga mil vi hade att åka tog ca 1,5 timmar. Mycket tråkigt. Vi ville göra annat än att åka segbuss när vi nu äntligen var i Las Vegas. Nå väl Elias fick sitt busspass och vi kunde ta oss an staden.

Vi började med att ta oss till kasinot ”Cirkus, Cirkus” där det fanns ett biljettkontor där man kunde köpa billigare biljetter till föreställningar samma dag. De fanns en hel del att välja på. Vi valde eftermiddagsföreställningen av Lejonkungen. Killarna hade nog hellre velat se den traditionella Las Vegas showen med lättklädda damer. Men den sålde de inte på biljettkontoret, dessutom var det åldersgräns på den showen också, så Lejonkungen fick det bli. Eftersom föreställningen skulle börja klockan 4 och biljetterna skulle hämtas ut innan föreställningen så gav vi oss iväg till teatern. Den låg inne på ett urflott hotell som naturligtvis hade ett gigantiskt kasino. När vi fått våra biljetter käkade vi lunch inne på kasinot. Vi hade tänkt oss något lite enklare och billigare snabbmat. Nu var stället så flott att det bara fanns svindyra matställen. Till slut hittade vi ett café som sålde hamburgare. De var visserligen enkla men långt ifrån billiga. Med lite dricks fick vi betala 85 $ (650 kr). Inte var de goda heller men vi fick i alla fall lite mat i magen. Föreställningen var helt fantastisk. Det roliga var att man kände igen all musik ifrån Lejonkungen-filmen. Skådespelarna var jätteduktiga både i att agera och att sjunga. Koreografin och scenografin var också jättebra.

När showen var slut letade vi oss ut till ”The Strip”, eller Las Vegas Boulevard, som huvudgatan egentligen heter. Längst den ligger det hur många hotell/kasinon som helst. På utsidan är de uppbyggda som olika kända byggnader eller miljöer. Till exempel ett sagoslott, pyramiderna i egypten, en gigantisk cirkus, Manhattan med frihetsgudinnan, Paris och mycket mycket mer. På insidan ryms kasinon, hotell, restauranger, teatrar, museum mm. Interiören ser nästan likadan ut på alla casinon.

Belysningen är dämpad och det rizzlar och razzlar från alla spelmaskiner. Vissa delar är avstängda för de som är under 21 så där kommer inte våra killar in. De får däremot vara på området där det finns enarmade banditer men inte spela på dem. Minderåriga får inte ens titta på när någon annan spelar. Det blev vi varse när jag spelade bort en dollar på en av ”banditerna”. Genast dök det upp en servitris och en säkerhetsvakt som talade om att killarna inte fick stå stilla och titta på. De var tvungna att gå omkring i rummet.


 

Vi vandrade längst ”The Strip” under kvällen. Vi gick in på alla kasinon som vi passerade men det blev rätt så jobbigt efter ett tag med hög volym, blinkande och blippbloppande spelmaskiner. Allt eftersom skymningen sänktes så tändes fler och fler lampor upp på de olika kasinobyggnaderna. Till slut så lyste det om hela gatan. Helt fantastiskt! Så småningom tar vi bussen tillbaka till husbilen för att sova efter en dag full av intryck.

Under natten som följer regnar det faktiskt lite grann. Det är inget som märks på temperaturen ute när vi vaknar. Det är fortfarande lika varmt. Vi började att packa lite inför hemresan som skulle ske på tisdagen. Mycket saker var det som skulle få plats i våra väskor så det var hög tid att börja.

Samtidigt så försökte vi få ordning på avloppstankarna i husbilen genom att spola igenom dem. Vi har haft lite problem att lamporna som indikerar hur fulla tankarna är har lyst även fast vi tömt dem. Enligt den tjocka instruktionsbok som följde med husbilen skulle man kunna få ordning på det genom att spola ur tankarna. Vi lyckas få en av lamporna att slockna men fortfarande återstår två som lyser. När vi ringer upp uthyrningsföretaget blir vi dock lugnade med att det är ett vanligt problem och att vi inte ska bekymra oss över det. Bara att hoppas att det gäller när vi lämnar bilen.

Vi åkte en sista gång Walmart för att köpa lite matvaror. Killarna inhandlade några t-shirtar som de spanat in på andra Walmarts. Varuhuset känns bekant och tryggt efter alla nätter som vi sovit på deras parkeringsplatser och efter alla gånger vi handlat där. Lite sjukt är det – varuhusen är uppbyggda efter samma modell. Varorna finns på samma plats vare sig du är i Williamstown i West Virginia eller i Las Vegas. Vi tar farväl av Walmart innan vi drar vidare till nästa ”mall”.

Det är en outlet som säljer kläder, skor och mycket annat lite billigare. Killarna hittar varsitt par med gympaskor. Kjell köper några jeans. När han som bäst håller på att prova jeansen knäcker det till i ryggen på honom och han kan knappt röra sig. Elias får hjälpa honom ut ur provhytten. Kjell vandrar försiktigt runt på ”mallen” under tiden som vi avslutar shoppingen. Elias är den som hittar flest saker.

Dagen efter tar sig Kjell knappt ur sängen på grund av ryggsmärtor. Han är alldeles gråvit, kallsvettig och svimfärdig. Efter att ha letat igenom en telefonkatalog som Simon fått i campingreceptionen och kollar på internet ringer Kjell upp en läkare. Han lovade att komma och titta på honom vi 11-tiden. Under tiden vi väntade på doktorn packade och städade jag bilen invändigt medan killarna tvättade bilen utvändigt. Kjell mjuknade så sakta upp lite i ryggen efter att ha tagit värktabletter. Doktorn kom vid halv tolv tiden. Han kollade lite på ryggen och konstaterade att smärtan troligen är muskelrelaterad. Han ordinerade vila, inga tunga lyft och gav några goda råd samt skrev ut tre olika mediciner och sjukintyg. När han sedan skrev ut räkningen höll både Kjell och jag på att svimma. Det var mycket dyrare än vad vi i vår vildaste fantasi kunde föreställt oss......Nåväl bara att hoppas att råden och tabletterna hjälper.

Vi åkte och hämtade ut Kjells recept på ett närbeläget apotek. Simon lyckas hitta en frisör precis bredvid apoteket så han passar på att klippa sig. Han blev ganska nöjd med klippningen.

Eftersom det är sista kvällen innan vi påbörjar hemresan vill vi gå ut och äta en avskedsmiddag. Det var lite osäkert om Kjell skulle orka med det men värken hade gått ned lite grann så han trodde det skulle gå bra. Med hjälp av internet hittade vi en prisvärd restaurang där vi åt en god middag.

Nedtecknat av mamma

Fredag 9 juli

Duck Creek (Utah) – Las Vegas (Nevada)

Vi tog sovmorgon till klockan 7 på denna mysiga camping. Vi hade en sval och skön natt, ca 10 grader. Det hade regnat lite under natten men det slutade framåt morgonsidan. Denna dag hade vi siktet inställt på slutmålet Las Vegas. Men innan vi kom så långt hade vi ca 40 mil framför oss.

Vi hade ju under några veckor färdats på ganska så höga höjder. Denna dagen är vi som allra högst på 3000 möh. Efter att ha passerat denna höjd går det bara utför! När vi kommit fram till Las Vegas på eftermiddagen var vi på 600 meters höjd. Vi hade alltså sjunkit 2200 meter på några timmar. Något som däremot inte sjönk var temperaturen. När vi startade på morgonen hade vi behagliga 10 grader. För varje stopp vi gjorde efter vägen så blev det allt varmare. När vi gjorde lunchstopp på en bensinmack några mil från Las Vegas slog värmen bokstavligt emot oss när vi öppnade dörrarna. Termometern visade att det var 40 grader varmt. Helt otroligt!!

Vi hade hoppats på att hitta någon turistinformation när vi passerat ”state”-gränsen till Nevada för att få hjälp med att hitta en campingplats. Det brukar för det mesta finnas sådana när man passerar en gräns om man kör på en större väg. Men inte denna gång. Även nu får vi ta hjälp av vår vän Gps:en och hoppas på att han har lust att samarbeta med oss. Vi lyckas hitta ett visitors center genom några knapptryckningar. Tyvärr verkar det som det ligger mitt inne i centrala Las Vegas men vad gör man. Kjell lycka med konststycket att i mycket snabb och intensiv trafik snirkla oss fram till turistinformationen. Denna gång så hade vi jättestor nytta av Gps:en.

Inne på visitors centret träffade vi en trevlig och hjälpsam man. Vi fick tips om lite olika campingplatser och han gav oss buntvis med olika broschyrer om staden och alla dess attraktioner. Vi pratar ganska länge med mannen och han berättar bland annat att de vägar som vår Gps uppförde sig konstigt på var ganska så nya. Bara något år tidigare hade de varit dåliga grusvägar. Det var säkert förklaringen till att vi fick så konstiga vägförslag.

Det fanns en avgiftsfri telefon där man kunde ringa upp olika anläggningar för att boka plats. Efter några samtal kom vi fram till att Oasis RV-park var bäst för oss. Det var en jättestor anläggning med 600 platser. Själva uppställningsplatsen var ganska trist som en stor asfalterad parkeringsplats. De lite dyrare platserna har tillgång till ett picnic-bord och en gräsplatt. Vad som däremot är väldigt trevlig med campingen är att det fanns ett stort poolområde med två stora pooler, restaurang och barer. Vi bokade in de sista 4 nätterna här. Vi betalade 27$ per natt.

Vi bestämmer oss för att ta en ”semesterdag” vid poolen men innan vi gick dit satte vi på AC:n på högsta läge för här var det varmt. Vi njöt verkligen av att koppla av med bad och vila vid poolen. När vi sedan återkom till husbilen hade AC:n jobbat på bra. Det var bar 26 grader inne i bilen medan det var drygt 40 ute.

Vi lagade till en god middag med stekt hjortkött och potatisgratäng innan det blev natt och vi kröp till kojs. Vi snarkade in ackompanjerade av luftkonditioneringens brummande.

Nedtecknat av mamma

Torsdag 8 juli

Moab (Utah) - Duck Creek (Utah)

Vi hade sovit gott på vår idylliska och lugna campingplats. Den låg i en vacker dalgång och vi var omgivna av höga berg. Vi jobbade på rätt så bra på morgonen och lyckades komma iväg rekordtidigt. Klockan 8.20 startade vi husbilen och åkte vidare.

Vägen vi åkte på var en ”all america scenic road” det innebar att den var klassad som en av USA:s vackraste vägar. Och vägen var verkligen något enastående. Trots alla mil på olika vackra vägar med olika naturtyper slog nog denna rekord. Den var helt fantastisk. Mycket omväxlande natur. Vi åkte över bergstoppar där vi stannade för att njuta av utsikten ett flertal gånger. Klipporna vi såg hade mycket varierande färgskalor från nästan vita till djupt röda. Vi åkte genom jordbruksbygder. Vi hade turen att få se när en cowboy till häst samlade ihop en jord av kossor tillsammans med två vallhundar. Han red runt jorden samtidigt som han skrek kommando ord till hundarna. Tillsamman lyckades de fösa ihop alla djuren.

Det återstod en hel del nationalparker att besöka i Utah. Men vi började faktiskt att känna oss lite mätta på alla berg, raviner och stenformationer vi sett. Efter att pratat med en värdinna på ett visitorscenter bestämde vi oss för att Bryce National Park skulle bli den sista parken vi besökte. Den var mycket annorlunda mot det vi tidigare sett enligt värdinnan. Vi hae tänkt tillbringa någon timme eller så i parken. Den visade sig vara just så vacker som damen beskrivit den så något snabbt besök blev det ju inte. Det tog flera timmar med åtskilliga stopp för att njuta av utsikt och för att Kjell och killarna skulle kunna plåta.

Det mest spektakulära i denna park var det man kallade för amfiteatern. När man stod vid utsiktsplatsen hade man en djup ravin framför sig som var formad som en gigantisk amfiteater med klippor i olika röda färgtoner och i olika våningar.

Vid 6-tiden åkte vi vidare från parken för att försöka hitta någonstans att sova. Under hela resan har vi tagit oss fram med hjälp av vår lilla vän Gps:en. ”Han” har för det mesta visat oss de bästa vägarna, men jag har alltid kollat upp med vår stora USA-karta och ”state”-kartorna vi fått på turistinformationerna att ”han” visat oss rätt väg. "Han" har verkligen underlättat resan för oss. Bara att knappa in adresser till campingar, ”Walmart”, städer osv. Gps:en har alltid vetat hur vi ska ta oss dit.

De två sista dagarna verkar "han" dock ha tröttnat på oss. Vi får konstiga vägförslag. Tycker att vi ska ta helt andra vägar än som kartan anger. "Hans" vägförslag de sista dagarna innebär ofta flera mil extra. När vi denna kväll åker vidare är "han" inte alls med på noterna. Vi struntar i "hans" förslag och kör enligt vår gamla hederliga karta och hittar så småningom en national forest camping igen. Denna är större än den vi sov på natten innan och kostar 12 $. Det är en hel del folk där men platserna är utspridda så man behöver inte bli störd av någon. Den ligger i en stor skog med jättehöga tallar. Det finns en sjö i närheten så många av de som bor på campingen ägnar sig åt fiske. Denna natt slog vi höjdrekord på sovplatser. Vi sov på 2600 meters höjd.

Nedtecknat av mamma

Onsdag den 7 juli

Moab (Utah) - Loa (Utah)

Förmiddagen började med ett nytt besök i ”Arches”. Vi träffade på en ”Ranger” (parkvärd) som berättade om de olika växterna som finns i parken och hur de utnyttjades av indianerna för länge sedan. Eftersom det är mycket torrt och naturen är mycket kärv krävdes det att både människor och djur som levde där kunde utnyttja allt som växte. Mycket intressant.

När vi ansåg oss klara med ”Arches” fortsatte vi färden västerut. Vi åkte genom ett ganska så ogästvänligt ökenlandskap och det var över 40 grader varmt. De få städer vi passerade var alla små och såg ganska så schabbiga ut. För första gången hade vi svårt att hitta en mataffär och vi såg inte röken av något snabbmatställe. Det hade vi inte upplevt tidigare. Längst vägen satt det varningsskyltar om att det var si och så långt tills nästa bensinmack så man inte skulle drabbas av soppatorsk i bilen. Det kändes som vi var ”in the middle of nowhere”. Återigen körde vi över höga berg och denna dag passerades två toppar. Gps:en berättade att högsta punkten vi passerade låg på över 2800 meter. Det blåste våldsamt när vi var som högst.

När bergstopparna var passerade ändrade landskapet karaktär. Bergen byttes ut mot mjukare gröna kullar med mängder av blommor i olika färger. Vi gör några fotostopp och slås av att det är alldeles tyst (åtminstone tills killarna kommer ut ur husbilen). Landskapet fortsätter att förändras när vi närmar oss små jordbrukssamhällen. Kvart i åtta på kvällen lyckas vi äntligen hitta en liten mataffär i en mysig bondby. Vi hade verkligen tur för affären stängde klockan 8 och vi var i stort behov av att proviantera.

Området vi är i är en ”national forest”. Det ibetyder att området är skyddat men inte lika reglerat som en nationalpark. Det brukar innebära att det finns campingplatser som regeringen eller staten ansvarar för. De är av enklare slag och ligger ofta väldigt naturskönt. Vi lyckas hitta en sådan campingplats. Den ligger vid en liten bäck och kostar oss enbart 8 $. Det är lugnt och tyst och mycket vackert. Vi njuter i fulla drag.

Nedtecknat av mamma

Tisdag den 6 juli

Price (Utah) – Moab (Utah)

Vi vaknade upp efter en natt med ganska sval temperatur så det gick riktigt bra att sova. Sedan körde vi vidare, som vanligt med Kjell som chaufför. Övriga familjemedlemmar brukar sitta i passagerarsätet efter ett schema eftersom alla vill se den vackra naturen utanför rutan. Vi kör halvtimmes eller trekvartspass beroende på hur vacker vägen är som vi kör på. Jag hade tur!! På ett av mina framsätespass lyckas vi se en örn som fångat ett byte precis bredvid vägen.

Så småningom kom vi fram till den första av Utahs nationalparker som vi ska besöka. Den heter Canyon lands och ligger mellan två floddalar. Den ena av floderna är Colorado river, alltså samma flod som rinner genom Grand Canyon. Landskapet här påminner en hel del om Grand Canyon med djupa ravindalar som avslutas i en flod. Här är ravinen inte lika djup och bred som i Grand Canyon men det finns fler vackra klippformationer än det finns där. Vi körde runt i parken och stannade på åtskilliga platser för att njuta av den vackra naturen.

Därefter åkte vi vidare till en liten ort som hette Moa där vi hittade en camping för natten. Det kostade 46 dollar. Inte långt från Moab ligger Arches National Park. Den är som namnet antyder känd för sina ”arches”. Det är ”bågar” i sten som bildats genom att stora stenblock mitt i klipporna har lossnat. Arches var helt fantastiskt! Även om vi sett mycket berg, klippor och stenar liknade inte detta någonting annat. Klipporna hade en helt annan form här än på andra ställen. De hade en mjukare form. Man skulle kunna likna formen vid halvsmält glass eller möjligtvis vid att de var gjord av modellera eller ”barbapapa-smet. Svårt att förklara men helt fantastiskt! Vi åkte runt i hela eftermiddagen och kvällen.











Tyvärr hann det bli mörkt innan vi sett den mest spektakulära ”archen” så vi bestämde oss för att göra ett nytt besök i parken nästa dag. När vi kör tillbaka genom parken i skymningen njuter vi av siluettera av de vackra klippformationerna. Ganska så snart är det becksvart ute. Mörkret lägger sig mycket snabbare här ute i öknen än det gör hemma. Det är fortfarande mycket varmt när vi kommer till campingen, så när vi ska krypa till kojs tvingas vi köra igång AC:n.

Nedtecknat av mamma

Söndag 4 juli (USA:s nationaldag)

Jackson (Wyoming)- Layton (Utah)

Vi lämnade campingen ganska tidigt men efter tankning och matinköp så kom vi inte iväg förrän klockan 10. Det var mycket kallare denna dag, det var ca 9-10 grader. Så vi fick sätta på oss tröjor och långbyxor. Det var mycket vägarbeten längs vägen och det tog ganska lång tid att ta sig fram. När vi började var vi på rätt så hög höjd men allt eftersom vi körde så kom på på lägre höjd. Det blev varmare och varmare ju längre tid vi körde och vid lunchtid så var det riktigt behagligt.

När vi kom in i Idaho så började landskapet bli mer bördigt och vi såg flera åkrar där de odlade potatis. Det är något som Idaho är känt för. Det var böljade kullar och det fanns både små och stora gårdar överallt. Vi stannade för lunch och sedan fortsatte färden in i Utah. Där förändrades landskapet ytterligare så blev det mer stenigt och vulkanigt. Vi stannade på ett Visitor center där vi fick hjälp och de broschyrer som vi behövde.

Vi stannade för dagen vid ett Walmart i Layton, en förort till Salt Lake City. Vi åt mat på ett ställe som heter Little Caesars. Där kan man köpa en stor familjepizza för bara 5$. Vi åt upp två stycken! Pizzan var jättegod och när den var avnjuten så åkte vi och ställde oss utanför McDonalds för lite tjuvsurfning. Efter denna långa åkdag så var det skönt att få krypa till kojs. 

//Elias

Måndag 5 juli

Layton (Utah) - Price (Utha)

Vi började dagen med att åka till nationalparken Antelope Island. Det är en ö som finns i sjön Salt Lake. Det är efter den sjön som staden Salt Lake City fått sitt namn. Precis som namnet antyder så är vattnet i sjön salt. Man åker ut till ön på en uppbyggd ramp som är några kilometer lång. Man kör på en ganska så smal väg och har vatten på båda sidor. Ganska så coolt faktiskt. När vi kom ”iland” på ön fick vi betala det sedvanliga parkinträdet. Det kostade 9 $ denna dag. Ön var ganska så platt med öken-liknande landskap. En hel del kaktusar och väldigt mycket sten. Vi åkte ut till en liten ranch som en av de tidigaste bosättarna hade byggt upp. Det strövade runt en hel del bufflar på ön. Det var inplanterade på ön. Innan vi åt lunch provade vi på hur det var att bada i Salt Lake. Det var jättehäftigt!! Man flöt som en kork. Man kunde liksom sitta i vattnet och flyta. Det hade inte varit något problem att ”sitta” i vattnet och läsa en tidning. Huden och badkläderna blev alldeles flammig av allt salt.

Efter dusch och lunch var det dags att åka vidare. Nu med siktet inställt på Nationalparkerna i Utah. Vår vana trogen lyckades vi pricka in rusningstrafiken igenom storstaden Salt Lake City. Trafiken var mycket intensiv. Som mest hade vägen 12 filer (6 på varje sida)!! Vi körde i denna intensiva trafik i två timmar innan det lugnade ner sig. Då var det dags att lämna highwayen för att börja leta sig in mot Utahs inland. Ännu en gång kör vi genom vacker natur. Vi omges i av höga ”indian-klippor” Nu har de en rödare färg än de haft tidigare. Vi hade problem med att hitta någon camping för natten men som tur var blev vi återigen räddade av Walmart.

Nedtecknat av mamma

Lördag 3 juli

Yellowstone National Park (Wyoming) – Jackson (Wyoming)

Efter nästan fyra dagar i Yellowstone var det hög tid att dra vidare. Nästa anhalt var även denna en nationalpark, kallad Teton National Park. De båda parkerna ligger bara någon mil ifrån varandra. Eftersom vi bott på en camping i mitten av Yellowstone gick en del av förmiddagen åt till att se återstoden av parken.

Vägen mellan de båda parkerna var mycket vacker, och följde en forsande älv. I bakgrunden kunde man se Tetons bergstoppar torna upp sig. Bergen i Teton är högre jämfört med de i Yellowstone, och det högsta, ”Grand Teton” reser sig 4197 meter över havet. Anmärkningsvärt är att hela bergsmassivet fortfarande reser sig och blir allt högre, detta pga att kontinentalplattorna rör sig.

Precis innanför parkgränsen låg ett besökscenter. Det var vackert beläget precis invid ”Jackson Lake”, och man hade en fantastisk utsikt över både sjön och bergstopparna.

Vägen genom parken går genom en stor dal helt omgivet av höga berg. I dalen är marken förvånansvärt platt. På slätterna har man chans att få se både bufflar och prärieantiloper. Har man tur kan man även få syn på älgar.

Det fanns djur även i denna nationalpark, denna satte sig på Elias näsa.


Stundtals gick vägen bredvid en flod, ”Snake river”. Floden ”ormar” sig fram genom dalen i sakta mak. Det var nära floden man hade bäst chans att se älgar. Sådan tur hade dock inte vi.

Nere i dalen ligger även en mycket känd gammal träkyrka. Den byggdes av de första nybyggarna som kom till Teton. Bakom altaret finns en öppen fönsterruta som vetter mot bergtopparna. Svårslagen utsikt!

Många av Nybyggarna i Teton var Mormoner. Tusentals Mormoner lämnade sina hem i östra USA i mitten av 1800-talet, där de blev förtryckta. De korsade slätterna och de klippiga bergen i sina prärievagnar för att hitta en fristad i västern. Många Mormoner lever enligt mycket strikta religiösa regler, de dricker inte ens kaffe. Månggifte var mycket vanligt bland Mormonerna.

Det finns en by i Teton grundad av just Mormoner. De blev dock tvungna att lämna sina hus när regeringen beslöt att göra området till Nationalpark under 1900talets mitt. Gamla hus och lador står kvar i sitt gamla skick. De smälter verkligen in i miljön och det känns som man rest tillbaka i tiden.

Precis utanför parken ligger staden Jackson. Där finns ett rikt utbud av barer, hotell, resturanger och sportaffärer. Jackson är ett mecka för den outdoorintresserade. Det finns arrangörer av allt ifrån klättring, ridning till forsränning. På vintern är staden en väldigt populär skidort.

Vi fick plats på en camping som låg nära ett motell. Den var dyr, 62 dollar. Det fanns visserligen pool, men tillgången till Internet var begränsad.

/Simon

Onsdag 30 juni – lördag 3 juli

Yellowstone National Park

Vi har nu tillbringat tre hela dagar i Yellowstone National Park. De campingplatser vi stannat på har varit mycket enkla och har naturligtvis inte haft tillgång till internet, därför det långa uppehållet med blogginlägg.

Vi sov på sammanlagt 4 olika campingplater i parken. Efter tisdagens oro för om vi skulle få en plats överhuvudtaget bestämde vi oss för att försöka boka resterade nätter i Yellowstone i förväg. Det fanns ett avgiftsfritt telefonnummer man kunde ringa där det gick att reservera plats. Vi bokade in de tre följande nätterna utan något problem. Ingen av campingarna hade el så vi fick använda bilens batteri. Det kostade 22 $ per natt på alla ställen utom den första som var dyrare.

Yellowstone är USA:s första nationalpark. Den är uppbyggd så att det går två asfalterade rundslingor i parken. Vill man åka igenom parken på en dag så är det fullt möjligt men då hinner man inte stanna och se speciellt mycket. På våra tre dagar hann vi gott och väl med att åka runt de två slingorna och göra stopp för att se allt vi vill se. Vi hann även med att göra en hike tillsammans med en ranger. Vi var en grupp på ca 10 personer som var ute 2,5 timmar. Rangern var mycket kunnig och berättade om de växter och djur som vi såg. Vi var också med på en kvällsföreläsning utomhus med en ranger. Det anordnas många olika arrangemang i parken och det hade varit spännande att vara med på fler, men tyvärr räckte tiden inte till.

Vi kom in i parken via den västra entrén. Där är det mest skog och det är där som parkens största sjö, Yellowstone Lake, ligger. Naturen här består mest av skog med olika barrträd. Vägen som går genom Yellowstones östra sida följer till börja med en floddal. Man följer en vacker flod som omväxlande flyter stilla för att sedan piggna till rejält och bli till forsar och vattenfall. Ju längre norrut man kommer längst den östra sidan desto högre kommer man. Vi var uppe på över 2000 meters höjd som högst.







Eftersom Yellowstone är en nationalpark rensas inte gamla träd bort.

Det syntes många spår av skogsbränder runt om i parken.

I den västra delen av Yellowstone finns det mycket vulkan-aktivitet i marken. Där finns ett flertal varma källor där vattnet kokar i hålor och på vissa ställen rinner hett vatten ut över klipporna. Klipporna vid de varma källorna har ett flertal olika färger och man känner lukten av svavel. Den varma temperaturen i källorna är gynnsam för olika microorganismer som lever i vattnet. De färgar klipporna under vattnet i olika vackra färger och nyanser. Det finns också ett flera gejsrar i området som med jämna mellanrum sprutar upp höga fontäner av vatten. Den största och mest kända heter ”Old faithful” Den sprutar upp en hög vattenpelare med intervaller på ca 90 minuter. När vi var där sprutade den upp en stråle på ca 30 meter.

Vi hade ju valt att besöka Yellowstone på grund av den vackra naturen och djurlivet i parken och vi blev inte besvika på något av det. Vi såg helt enorma bufflar redan första kvällen. Den första morgonen gick den en hjort precis utanför husvagnen och när vi åkt en liten bit med bilen samma morgon såg vi vår första björn. Det var en grizzly som var ute på morgonpromenad vid en sjö. Helt fantastiskt!! På hela vistelsen i Yellowstone såg vi sammanlagt 10 björnar. Det mest spektakulära var nog när vi såg en grizzlyhona med tre ungar. Hon jagade bort en prärievarg och en varg från ett dött djur som hon tyckte tillhörde henne. På den platsen var vi nog två timmar och följde skådespelet mellan de olika djuren. På ett annat ställe såg vi hur en annan hona klättrade upp i ett träd. Vet inte om hon skulle försöka få ned sin unge som satt högst uppe i trädet och svajade. Helt klart är dock att man inte ska klättra upp i träd om man blir jagad av en björn!! Vid ett annat tillfälle passade en svartbjörn på att passera vägen precis framför vår bil. Vi såg även en hel del elk i området. Det är ett stort hjortdjur som är större än våra rådjur och hjortar, men inte lika stora som våra älgar. Det finns även moose i Yellowstone, de ser ut ungefär som våra älgar fast mycket större. Tyvärr lyckades vi inte se någon sådan. Men man kan ju inte få allt.



En elk.

 


Bufflarna gnuggar sig mot träden för att bli av med ohyra och vinterpäls.

En annan morgon när vi åt frukost såg vi hur en massa folk gick förbi vår husbil med kameror i högsta hugg. När vi kikade ut genom fönstret förstod vi varför. Det kom nämligen en buffel vandrande genom campingen i sakta mak. Den passerade precis förbi vår husbil och hade vi inte skyndat oss att stänga fönstret hade den kanske stuckit in huvudet i bilen!! Spännande men ganska så otäckt tycker jag. Det finns som sagt vad mycket vilda djur i parken och överallt möts man med varningsinformation om att djuren kan vara farliga. Det mesta djurspanandet sker ifrån bilen och går till så att man ser en massa bilar och folk efter vägkanten, ju mer folk desto ovanligare djur. Är det björn som spanats in så finns det för det mesta en ”ranger”där för att hålla ordning på folksamlingen och se till att de inte stör djuren eller att någon kommer till skada. Det blir lite som en folkfest!! Människor som är uppsluppna och glada över att se vilda djur. Man lånar ut kikare till varandra och det pratas högt och man skrattar och pekar ut djuren för varandra. Inte direkt att ligga och smyga i nått gömsle precis! Det är mycket folk överallt efter vägarna och vid de platser som man stannar på.

En ranger som höll koll på både björnar och folk.

Det går naturligtvis att komma ut i riktiga vildmarken genom att gå olika vandringsleder med eller utan guide. Vi hade gärna gjort det men vår tid var lite för knapp och vi kände oss osäkra när det gällde alla farliga djur som björnar och vargar. OM man ska vandra på egen hand är det en rad föreskrifter som gäller. Man får bara gå på befintliga stigar, bara slå upp tält på de tältplatser som finns oirdningställda och man måste se till att förvara maten på ett björnsäkert sätt. Och sist men inte minst. Ger man sig ut på på egen hand BÖR man ha med sig björnspray. Det är en pepparspray som är lika stor som en större hårsprays-flaska. Om man blir anfallen av en björn så ska man spruta pepparsprayen på björnen och då ger den sej av. Det kändes LITE osäkert att vandra på egen hand tyckte i alla fall jag. (vissa medlemmar in familjen höll inte riktigt med)

 


En björnsäker låda där tältarnas mat förvaras.

Sista dagen avslutar vi med att besöka ett område med varma källor. När vi vandrar runt i området hör killarna att ett par pratar svenska. Vi har inte träffat på nån från Sverige under vår resa så de börjar att prata med paret. De blir lika förvånade som vi för de har inte heller träffat på någon från hemlandet tidigare. De är på bröllopsresa och har hyrt en jeep i New York som de sedan ska lämna på västkusten. Deras resrutt har gått längre söderut än vår och de har besökt några platser med intressant arkeologi. Mannen är nämligen professor i i historia berättar han. Det visar sig att det är Dick Harrison (känd professor och tv-personlighet) med nybliven fru vi träffat på mitt ute i Yellowstone National Park. Ganska så häftigt, men jag tror nog att grizzlybjörnarna och bufflarna var strået vassare.

Nedtecknat av mamma

Tisdag 29 juni

Cody (Wyoming) – Fishing Bridge, Yellowstone National Park (Wyoming)

Återigen vaknade vi efter en natt utanför Walmart. Vi hade sovit ganska så bra trots att det var många husbilar på parkeringen. Efter att ha handlat, tankat och fyllt på gasol inför Yellowstone såg vi färdigt utställningen på Buffalo Bill museet. Idag avhandlades Indianernas historia, Biffalo Bulls liv (som jag råkade kalla honom) och en utställning om olika vapen. Museét var jättebra. Utställningarna var intressant upplagda och man lärde sig mycket.

När allt detta var avklarat var det redan eftermiddag och hög tid att sätta fart mot Yellowstone. Återigen slingrande väg med vackert landskap. Efter ca 2 timmar kommer vi fram till nationalparken, betalar 25 $ i parkavgift, den gäller i 7 dagar och vi får även tillträde till grannparken Teton som ligger söder om Yellowstone.

Vi hade inte bokat någon campingplats utan tänkte att vi skulle hitta en camping med ”first come, first served”. Lite nervöst var det dock eftersom det var veckan före nationaldagen och vi hade blivit varnade för att det var många amerikaner som var lediga då. Ändå nervösare blev det när vi kört in i parken. Precis innanför gränsen satt det en tavla som visade beläggningen på alla campingar. Det fanns kvar platser på två av de 15 campingplatserna, och under tiden vi stod och väntade blev det fullt på den ena av dem. Den som det nu fanns platser kvar på låg åt helt fel håll för oss. Vi bestämde oss ändå för att fortsätta trots allt. Vi körde ca en timme och under den timmen såg vi en del djur. Bland annat flera bufflar som alla var mycket större än dem vi sett tidigare. Vi kom så småningom fram till Fishing Bridge Campground, som är den enda campingen i parken som har vatten och avloppstömning vid platserna. På skylten ute vid vägen så stod det att campingen hade lediga platser, trots att det stått att det var fullt vid parkentrén. Vi tar chansen och åker in. Det visar sig att de har ett fåtal platser kvar och vi får en av de sista. Den kostar 32 $ och är ganska så enkel.

När vi betalt får vi en hel lista med regler man måste följa så man inte lockar till sig någon av alla grizzlybjörnar eller svartbjörnar som finns i området. Naturligtvis får man inte lämna någon mat ute. Men man ska inte heller ha någonting som luktar framme som tandkräm, tvål, schampo med mera. Till och med vatten i flaska lär björnarna kunna lukta sig till. Det var med blandade känslor vi åkte till vår plats. Spännande med björnar men ganska så skrämmande. Skulle man ens våga laga till kvällsmat inne i husbilen..... Vi fixade ändå till lite mat och det gick bra utan att det dök upp någon björn.

Nedtecknat av mamma

Måndag 28 Juni

Tensleep (Wyoming) – Cody (Wyoming)

Vi lämnade campingen vid Tensleep när alla morgonbestyr var avklarade. Vi åkte vidare längs de vackra bergiga landskapen och vid lunchtid så var vi framme i den lilla staden Cody. Där så stannade vi för att äta lunch på Wendys. Jag gillar Wendys. De har lite mer gammaldags hamburgare och de är inte lika stabbiga som de man får på McDonalds och Burger King. När vi var klara på Wendys så åkte vi vidare till Cody´s besökscenter. Där fick vi reda på vad man kunde göra i staden och i Yellowstone. Tjejen som hjälpte oss rekommenderade ett museum som vi besökte. Museét hade fem olika delar. Western art, Yellowstones djur och natur, Indianer, Buffalo Bills liv och vapen. Vi kom till museet ganska så sent så vi han bara med Western art och Yellowstoneavdelningen Som tur var så gällde inträdet för två dagar så att vi kunde dela upp det. Jag tyckte personligen att Western art delen var ganska tråkig. Visst var det fina tavlor men ni vet hur trött man blir efter en timme i ett museum. Yellowstone avdelningen var dock mycket intressant. De hade byggt upp olika naturtyper med uppstoppade djur och knappar att trycka på för djurläten. De hade en film om hur man kan undvika att locka till sig de björnar som finns i Yellowstone. Museet stängde klockan sex och vi var kvar till stängningsdags.

Tjejen på besökscentret hade berättat att det var en ”Gun Fight” på huvudgatan varje kväll klockan halv sju. Vi gick spända dit och ställde oss bland folkmassan. Men det var inte så mycket att ha. Först så var det minst en kvarts reklam där de gick i genom alla deras ”fantastiska” sponsorer. Efter reklamen så spelades nationalsången och efter den så började showen på riktigt. Skådespelarna var i 40-årsåldern och de sprang runt och skrek lite innan de började att skjuta på varandra. De berättade några torra skämt och det hela påminde mig om svensk buskis. Men skådespelarna var ju amatörer och de gjorde säkert sitt bästa. Det var ju gratis och intäkterna för souvenirerna gick till välgörenhet så det var inget att klaga på.

Pappa tyckte det var roligare att kolla in publiken.


En av sponsorerna för ”Gun fighten” var stadens Rodeo. Vi bestämde oss för att kolla upp detta och det visade sej att denna rodeo hade dagliga shower. Vi köpte biljetter och showen började klockan åtta. Vi gick till husbilen för att äta lite innan de bar av till rodeon. Vi intog våra platser och nationalsången spelades under tiden en tjej red runt med den amerikanska flaggan. Showen var helt fantastisk. Cowboyarna skulle hålla kvar sig så länge de kunde på vilda oinridna hästar och tjurar som gjorde allt de kunde för att få av sig sin börda. Ryttarna skulle fånga in kalvar med lasson och rida runt koner så snabbt de kunde. Detta var mycket spännande och man var verkligen med i spelet och jag skrek och hejade på som alla andra amerikaner i publiken. Det var mycket häftigt att få uppleva något riktigt amerikanskt som detta. Rodeoshowen var klar klockan 10. Vi åkte till Walmart där vi spenderade natten efter kvällens vilda amerikanska event!

// Elias

Söndag 27 Juni

Devils Tower(Wyoming) – Tensleep (Wyoming)

Vi vaknade upp efter en ganska så kylig natt. För första gången kändes det befogat med de tjocka täckena som husbilsföretaget skickat med i vår personliga utrustning. De hade mest tagit plats tidigare och vi hade muttrat en hel del över dem, men denna natt var det skönt att ha dem.

Vi lämnade campingen med den vackra utsikten för att ta oss mot klippiga bergen. Vi följe en liten slingrig väg i ett mycket vackert landskap med gröna kullar och små vackra gårdar innan vi kom fram till den stora interstatevägen igen. På den körde vi snabbt vidare mot Buffalo. Så plötsligt bara de fanns där! Långt borta i fjärran fick vi syn på berg som stack upp vid horisonten, en del av dem var snötäckta. Vi förstod att det var klippiga bergen vi såg. Härligt!

Innan vi kom fram till staden gjorde vi ett lunchstopp vid en fin rastplats. Vi har kommit på att det är väldigt behändigt att göra tortillaswraps som lunch. Man fixar lite grönsaker och lämpligt pålägg som skinka, salami, ost mm. Kanske lite rester från middagen dagen innan, på med lite salsa och yoghurt och vips så är lunchen klar. Snabbt och gott!

Buffalo hade trots sitt coola namn inte mycket att erbjuda så den lämnade vi ganska så snabbt. Nu skulle vi ta oss över en del av Klippiga Bergen för att kunna ta oss till Cody, Buffalo Bills födelsestad. Återigen körde vi på en liten väg som slingrade sig fram. Denna gången hade vägen dessutom en brant stigning. Vår lilla husbil fick jobba hårt för att ta sig uppåt. Den var nog tur för motorn att vi stannade ofta för att ta kort av det vackra landskapet så den fick vila sig lite. Landskapet bestod nu av lodräta bergsklippor i olika rosa nyanser, typiska ”indianklippor”. En hel del barrträd fanns det trots att vi var så högt upp. Det låg även snö på vissa områden och vi provade på att göra några snöbollar. Som högst visade Gps:en att vi var uppe på 2950 meters höjd! När det sedan bar nedåt på serpentinvägarna var det bromsarna på bilen som fick slita.

När kvällen närmade sig började vi leta efter någonstans att sova. Området vi åkte i var en ”National Forest” det innebär att området till viss del är skyddat och att det finns statliga, mycket enkla små campingplatser. Det var skyltat efter vägen var de låg. Vi åkte in på en som visade sig vara fullbelagd men vid andra försöket lyckades vi bättre. Den låg mycket vackert vid en älv som forsade. Vi fick en plats precis bredvid älven, på båda sidor om älven var det lodräta klippväggar. Vi fick betala 13 $ för campingplatsen. Simon fixade en lägereld och vi grillade marshmallows och gjorde s`mores. Om ni till äventyrs inte vet vad s´mores är så är det grillade marshmallows som man lägger mellan två söta grahamskex tillsammans med en bit choklad som får smälta. Mycket gott!

Nedtecknat av mamma

Fredag 25 Juni

Mount Rushmore (South Dakota) - Rapid City (South Dakota)

Vi lämnade campingen i rätt så god tid, runt 9-tiden på morgonen. Den stora attraktionen för denna midsommarafton var en tur genom ”Custer State Park”, och det var ditåt som färden först gick. Det låg inom samma område som Mount Rushmore, och det hette ”The Black Hills”. Vi kom dit på någon halvtimme. Det kostade 15 dollar att få åka in. Vi hade övervägt att köpa ett pass som skulle ge oss inträde till alla USAs nationalparker, för 88 dollar. En skäggig parkvakt upplyste oss dock om att det var skillnad på ”National Parks” och ”State Parks”. Alla ”National Parks” ingick om man köpte detta kort, dock inte ”State Parks”. Med tanke på detta kommer det förmodligen att bli billigare för oss att betala enskilt inträde vid varje park. 

I ”Custer State Park” finns det goda chanser att få syn på vilda djur. Parken huserar hjortar, prärieantiloper, bergsgetter, tjockhornsfår, prärievargar och sist men inte minst bisonoxar. Terrängen är varierad med allt ifrån berg och skogar till öppna grässlätter. Resturanger, informationscenter och campingplatser finns inom hela området. Parken är typisk amerikansk. Man kan njuta av det vackra sceneriet inifrån sin trucks bekvämlighet. I början såg det ganska mörkt ut. Även om landskapet var vackert hade vi bara sett några hjortar och sjaskiga tjockhornfår. Bufflarna lyste dock med sin frånvaro. En dam på ett informationscenter sade att de hade siktats längre fram i de öppnare markerna, så vi fortsatte helt enkelt att köra vidare. Bakom nästa kurva låg en stor, öppen grässlätt och där fanns en hel buffelhjord! Unika fototillfällen erbjöds nu, och alla utom mamma bröt mot reglerna om att inte närma sig de mäktiga djuren. Kanske inte något att rekommendera, men vad gör man inte för bra bilder? De här bisonoxarna verkade dock tämligen vana vid närgångna fotografer,vilket nog var tur. En fullvuxen buffeltjur väger nämligen lika mycket som en mindre bil, och de är inget att leka med.

Nöjda efter att ha fått se bufflarna lämnade vi ”Custer State Park”.

”Crazy Horse Memorial” är ett påbörjat monument tillägnat en indianhövding som hette just ”Crazy Horse”. Han var en stor krigare och respekterad av olika indianstammar. I likhet med ”Mount Rushmore” så ska det här bli en enorm skulptur uthuggen ur ett helt berg. Än så länge är bara indianhövdingens ansikte färdigt. Slutmålet är indianens hela överkropp samt delar av dennes häst. Statyn kommer att bli enorm, bara ansiktet är lika stort som Mount Rushmore. Arbetet har hållit på sedan 40-talet, och det går långsamt. Till skillnad från ”Mount Rushmore” så är ”Crazy Horse ” helt privatfinansierat. Även om regeringen erbjudit sig att finansiera projektet så håller skaparna fast vid att skulpturen ska drivas av privata medel. De vill inte att skattebetalarna ska behöva stå för kostnaderna. Inträdet för att få se indianansiktet är ganska dyrt, 27 dollar kostar det. Man får se det som en del av finansieringen av skulpturen. I det priset ingår visserligen inträdet till ett bra museum som ger mycket information om det liv som indianerna levde. Hela monumentet är en hyllning till alla olika indianstammar som en gång levde över hela USA.

Planen för natten var att åka tillbaka till Rapid City och sova utanför Wallmart. På väg tillbaka stannade vi vid en safaripark som hette”Bear Country Usa”. Förutom björnar fanns bisonoxar,hjortar, vargar, bergsgetter, pumor, lodjur, älgar samt andra djur som lever i nordamerikas bergstrakter. Det var helt okej men det kändes som något av en turistfälla. Det kostade 45 dollar att åka in, vilket kändes som lite i överkant. Björnungarna var dock väldigt söta...

På Wallmarts parkering avnjöt vi svensk midsommarmiddag med nyinköpt potatis och sill medfört från Sverige, det smakade gott. Natten var relativt lugn med undantag av en parkerad långtradare som gick på tomgång hela natten.

Lördag 26 Juni

Rapid City (South Dakota)- Devils Tower(Wyoming)

Frukost och andra morgonbestyr var snart avklarade, och vi var redo för avfärd strax före klockan nio.

Vi färdades i nordvästlig riktning mot staden Deadwood. Vägsträckan var vacker med både vida slätter, djupa dalar och höga berg. Mest spektakulärt var nog ändå de spetsiga röda klipporna, vilka gav en häftig Vilda Western-känsla.

Deadwood nåddes något före lunchtid. Idag var lite speciellt, det gick nämligen en parad genom staden. Efter att ha hittat parkeringsplats i Deadwoods utkanter antog vi första parkett på trottoaren vid ”Main street” . Hela paraden utgjordes av en kringresande cirkus, och det var en sällsam syn. Två elefanter gick i täten, åtföljda av cirkusdirektören på fyrhjuling. Efter honom kom en något bedagad, översminkad cirkusprinsessa . Några rulltiga småflickor gick med i paraden och drillade flaggor. Ett helt gäng vuxna karlar körde runt i gocarts, och ett helt vagnsflak med vad som verkade vara Deadwoods Hembygdsförening kastade godis till barnen. Det hela kändes rätt så sorgligt och ganska patetiskt, men Deadwoods lokalinvånare var mycket roade, vilket ju var huvudsyftet.

Talesättet”Det finns folk till allt” passar bra på ett ställe som Deadwood. Medelålders, stenhårda ”bikergubbar” och deras (ofta väldigt mycket yngre) ”Bikerbrudar ”blandas med unga killar med hiphop-kepsar och tjocka tanter i svarta T-shirts med bilder på vargar som ylar i månskenet. Sedan har vi ju naturligtvis alla skäggiga män skrudade i rutiga skjortor och cowboyhattar. De för lätt tankarna till pälsjägare ifrån 1800-talet. Hela staden andas fortfarande av wilda Western-känslan. Restauranger och affärer heter ”Saloons” och ”Trading Posts”. Det mesta är bara påklistrade fasader men det är ändå en häftig känsla.

'

När vi kände oss färdiga i Deadwood åkte vi vidare mot ”Spearfish”. Vi valde att ta ”The Scenic Route”. Det innebär allt som oftast att vägen är längre och skumpigare, men vackrare. Det stämde i det här fallet. Vägsträckan hette ”Spearfish Creek”, och var väldigt fin. En forsande älv ringlade sig igenom en bergig skogsdal. Vi såg många som fiskade öring i de skummande forsarna. 

”Spearfish” var inget mer än en liten typisk småstad. Det fanns inget behov av att stanna så vi körde vidare. Wyoming började nu närma sig med stormsteg. Landskapet övergick till ett slättlandskap med mycket kullar och röda klippor. Det fanns gott om taggtrådstängsel och betande Black Angus boskap.

Enorma långtradare med blanka boskapsvagnar av aluminium körde förbi, och stora Pickup-Trucks med häst-och-boskapssläp. Vid bensinmackarna stod skitiga Cowboys vid dieselpumparna, och hela känslan av att vara i vilda Western kändes mer genuin.

Färden gick vidare genom det vilda landskapet, med dagens slutmål, ”Devils Tower” i sikte. ”Devils Tower ” är en gigantisk klippa/platå formad som en stor upp-och-nervänd hink. Platsen är mycket mytomspunnen och betraktades länge som helig av lokala indianstammar. Det finns även moderna myter om att klippan ska ha varit en landningsplats för utomjordingar.

Vid foten av klippan låg en campingplats, och vi beslöt att stanna där över natten. Det var en ”KOA” camping, och de finns över hela USA. Det var något dyrare än andra campingar, 50 dollar, men den höll hög standard. Vi kom på plats redan vid 5-tiden, vilket gav oss tid att tvätta kläder, laga god mat och att ta det lite lugnt.

/Simon

Torsdag 24 Juni

Wall (South Dakota)- Mount Rushmore (South Dakota)

När vi var klara med dagens frukostdisk så åkte vi till ett gammalt köpcentrum som hette Wall Drug. Ett mysigt ställe som är känt för sitt gratis isvatten och sitt kaffe för 5 cent. Det var ju inget vidare kaffe, allt kaffe här i USA är nämligen mycket svagt. Inte alls som riktigt rejält svenskt hästakaffe. Det som såldes i butikerna var inte så mycket att ha. De var mest western-kläder och allt möjligt krims-krams. Men det var roligast att titta på folk som handlade i butikerna. Gamla western-gubbar med cowboy-hattar och fina små gummor. Simon köpte sig iallafall en pälsjägarmössa med äkta tvättbjörnssvans. Jag köpte mig en snygg gammaldags plåtskylt där det står att man kan få en varmkorv med Cola för endast 15 cent.

När vi var klara så fortsatte vi väster ut mot Rapid City. I Rapid City åt vi mat på Applebees. Och så god mat har jag nog aldrig ätit. De hade ett specialerbjudande där man kunde få både förrätt och huvudrätt till ett bra pris. Till förrätt så åt jag mozzarella-sticks som var otroligt goda och till huvudrätt en perfekt stek med underbart gott potatismos. När vi hade avnjutit maten så åkte vi och storhandlade mat på Walmart.

Vi åkte vidare och till slut så kom vi fram till Mount Rushmore. Mount Rushmore är ett jättelikt monument där fyra av USA´s presidenter är inkarvade i ett berg. De fyra presidenterna är: George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt och Abraham Lincoln. Jag tycker att denna skapelse är helt fantastisk, - att man har lyckats skapa något som är så stort samtidigt som den ser så äkta ut. Ansiktena är nästan 20 meter höga (från hakan till pannan) 

Vi hittade en camping i närheten av Mount Rushmore. Den var mysig och det fanns bra fungerande WiFi. Jag fick också en gratis påse popcorn av campingvärden. Han hade poppat för mycket till mitt stora välbehag. Campingen kostade 40$. Vi lagade mat och fixade med bilder till datorn. En återkommande syssla som tar tid, men det blir ju fina bilder.

// Elias :D

Tisdag 22juni 

Mankato (Minnesota) - Oakoma (South Dakota)

Vi vaknade upp efter en orolig natt på Wal-Mart parkeringen. Det var tydligen ”städnatt” just denna natt. En liten högljud ilsken sopbil åkte fram och tillbaka på parkeringen. Allra roligast måste det varit att åka runt vår bil. För där höll den på att sopa lääänge. Inte så bra för nattsömnen. Hur som helst så fixade vi frukost och handlade innan vi fortsatte vidare. Denna var en resdag. Vi lämnade Minnesota och kom in i South Dakota.

Vi hade hört mycket om att vägarna i USA skulle vara så bra. Det kan vi inte riktigt hålla med om. Själva vägnätet är helt suveränt med stora flerfiliga snabba vägar. Tydliga skyltar till avfartsvägar. Men själva vägkvaliteten är inte så bra som vi hade väntat oss. Visst finns det vägar med nylagd asfalt. Men många vägar var väldigt dåliga så husbilen skumpade fram på dem. Till följd att lådor och skåpluckor for upp. Tankarna gick lite till filmen om Musse, Kalle och Långbens husvagnssemestrer som visas på Julafton. Ni vet på slutet när Långben tappar husvagnen på väg nedför berget. Fullt så illa var det väl inte men ganska så obehagligt emellanåt.

När vi passerat gränsen till South Dakota, kört några mil och närmar oss staden Mitchell dyker det till Simons stora glädje upp reklamskyltar om ”Cabellas” det är en stor affär med alla sorters friluftsprylar som fiskegrejer, campingutrustning, jaktsaker, knivar och olika slags gevär. Dit åker vi naturligtvis. Affären är helt enorm. Längst in i varuhuset har de byggt upp ett berg där det står uppstoppade djur som; hjortar, älgar, björnar, bergspumor mm. En helt osannolik affär. Efter att ha gått runt där nån timme är hela familjen, utom Simon nöjda. Han kunde nog gått runt där några timmar till.

Vi har sett stora reklamskyltar om ”Corn Palace” efter vägen. Det visar sig vara en byggnad vars fasad och innerväggar har enorma tavlor uppbyggda av majskolvar i olika färger. Riktigt snyggt faktiskt. På insidan säljs en massa krimskrams och saker som har med majs att göra.

Inför natten hittar vi en liten mysig campingplats där vi stannar. Vi får betala 35 $. Vädret under dagen har varit väldigt varmt och fuktigt och framåt kvällen så börjar det dra ihop sig med mörka moln. Vi ser hur det blixtrar runt omkring oss. Så småningom kommer regnet med blixtar och mullrande till oss också. Det blåser mycket starka vindar och hela bilen skakar. Vi sätter på radion i bilen och där varnar de för ovädret och uppmanar folk att sätta sig i säkerhet. Vi visste att huvudbyggnaderna på campingplatsen var ”stormsäkra” så vi följer ovädret inifrån bilen och gör oss beredda att rusa upp dit. Efter ca en timme så hade det lugnat ner sig såpass att vi vågade pusta ut. Några dagar senare träffade vi ett Kanadensiskt par som berättade att samma kväll hade en tornado dragit fram i ovädrets fotspår bara några mil från där vi var.

Onsdag 23 juni

Oakoma (South Dakota) – Wall (South Dakota)

Natten blev lugnt trots ovädret. Längs vår väg västerut såg vi många reklamskyltar om olika aktiviteter man kan hitta på här i ”Vilda Western”. Denna dag besökte vi ”Old town 1880” det är en westernstad uppbyggd av gamla hus och gamla saker som fraktats dit. Intressant att se hur det kunde se ut när det begav sig. Killarna var dock lite besvikna. De tyckte det kunde varit lite mer action i stan, det tyckte de kunde haft människor i tidsenlig klädsel som gick runt i byn. Simon tyckte att High Chaparal i Småland var bättre.

Efter denna aktivitet fortsatte vi mot Rapid City, som är knutpunkt för alla aktiviteter i området. På väg mot staden gjorde vi en avstickare på en ”scenic road” i nationalparken Badlands. Vi färdades genom ett helt fantastiskt landskap med omväxlande höga klippformationer och djupa raviner. Området med raviner påminde mycket om ”Grand Canyon”. Pappa och grabbarna blev som galna och sprang runt med sina kameror för att fånga det otroligt vackra landskapet. Slingan vi åkte var ca 6.5 mil lång och det tog oss 5 timmar att komma igenom den på grund av alla fotostopp. Som tur är hade jag bokat camping för natten så de kunde plåta på bäst de ville. Campingen vi tog in på för natten låg i det lilla samhället Wall. Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom fram men återigen fick vi hjälp av Gps:en att hitta rätt. Vi fick betala 27 $ för campingen, en av de billigare vi stannat på.

 
Det fanns många söta vildkaniner i området.

Nedtecknat av Mamma